Inte alltid roligt när fördomar bekräftas

Scientia potentia est.

Kunskap är makt. Den senaste veckans stora samtalsämne har emellertid handlat om vad som händer när bristen på den blottlägger makten.

Ja, jag pratar om Simona Mohamsson.

Den nya L-ledaren, som i SVT:s Fördomsshowen ställs inför ett slags offentligt läxförhör signerat den gamle Cafémedarbetaren Emil Persson.

Ett format som bygger på en enkel idé: Det är roligt när fördomar bekräftas.

“It’s funny because it’s true”, som Homer Simpson konstaterade för länge sedan.

Men är det alltid det?

Nja. Skrattet fastnar snarare i halsen när Mohamsson inte kan räkna upp Sveriges fyra grundlagar. Inte heller när hon svarar fel på huruvida Desmond Tutu är ond eller god känns det roligt.

Viss humor uppstår när hon resonerar med sig själv om vad ett hektar innebär, men det som skulle vara underhållning förvandlas istället till något annat – en smärtsam påminnelse om vad vi förväntar oss av våra makthavare.

Och kanske ännu mer: hur snabbt vi är beredda att döma dem när de inte levererar till punkt och pricka.

Ju längre de två första avsnitten går, ju mer förvandlas allt till en slags genomcynisk råttfälla. Som slår igen lite här och där.

Baam.

Formatet håller. Klippen sprids och reaktionerna låter inte vänta på sig.

I nästa avsnitt sitter Ebba Busch i samma stol. Får svara på fördomen att hon aldrig haft urinvägsinfektion. Att hon uppmanat en man att smaka på sin egen sperma.

Crazy.

Men hon klarar sig bättre – är snabb, avspänd och tillräckligt närvarande för att parera situationen. Men också tydlig med att hon egentligen inte vill spela spelet.

Det är där någonstans skillnaden blir synlig.

Simona Mohamsson försöker kontra sig ur det hela med öppenhet. Hon svarar, resonerar och bjuder på sig själv. Och det är just det som fäller henne. Att hon recenserar sina egna missar i realtid – och därmed sjunker allt djupare ner i det intellektuella fördärvet.

Resten vet vi.

Reaktionerna spänner från det direkt obehagliga – människor som vill se henne försvinna från jordens yta (vad är det med nättroll och medeltida metoder?) – till mer återhållsam om än frän kritik om de allvarliga kunskapsluckorna.

”Ytterst, ytterst genant”, tycker SVT:s egna politiska kommentator, Mats Knutsson.

”Man kan tycka att en partiledare ska kunna rabbla regeringsformen – som var den grundlag Mohamsson missade – i sömnen. Men det är ingen katastrof om man bommar den i en svettig knasbollsutfrågning i SVT. Så mycket empati har nog ändå de flesta”, skriver Jonna Sima i Aftonbladet.

Svaret är: Nej, den empatin har inte de flesta.

Och så har vi Socialdemokraterna, som bjudit in Mohamsson in till en kaffestund för att prata grundlagar.

Val-trams, förstås, men likväl. Måttet är rågat och det finns en gräns. En röd linje har korsats grovt, för en utbildningsminister ska kunna sina grundlagar.

Punkt.

I en studie från Göteborgs universitet beskrivs hur idealet för svenska politiker förändrats. Det är tydligt att folklighet väger lättare idag än för tjugo år sedan.

Istället premieras ärlighet, kunnighet och intelligens.

Vi vill ha kompetens. Akademisk skärpa. Internationell erfarenhet.

Tänk Alexander Stubb.

Och det är här det blir intressant.

För även om Simona Mohamsson väl inte är riktigt lika statsmannamässig som sin finländske kollega har hennes politiska karriär knappast uppstått i ett vakuum.

Så vad var det egentligen som hände?

Mitt förslag: en klassisk brainfreeze.

En sådan där total låsning som kan uppstå när pressen blir för stor, situationen för konstig och blicken mitt emot för dömande.

Den typen av blackout de flesta av oss upplevt – om än i mindre offentliga sammanhang. Själv minns jag hur det kunde bli tvärstopp vid middagsbordet när en tidigare svärfar arrangerade små kunskapsprov så snart bag-in-boxen åkte fram.

”Du är ju journalist. DET måste du ju kunna”, upprepade han, samtidigt som jag kippade efter luft när jag insåg att de halländska vattendrag jag lärt mig i trean nu var helt borta.

Det är mänskligt. Men inte för en politiker. Inte för en utbildningsminister. Inte för en partiledare.

För i takt med att vi höjt ribban för vad vi kräver av de som bestämmer har utrymmet för just det mänskliga krympt.

Misstag blir inte bara misstag – de blir bevis.

Så var landar vi?

Att vanlighet går bort. Åtminstone för de som funderar på att ge sig in i politiken, vilket allt färre unga gör idag.

Att det hårda politiska tonläget påverkar människors  lust att rösta, enligt en ny undersökning från Novus.

Att det inte finns någon ände på människors elakhet. Efterspelet till det som redan kallas för ”Mohamsson-gate” är lika obehagligt som luckorna i sig alltså inte är okej.

På fredag, passande nog på 1 maj, är det dags för Magdalena Andersson att möta Emil Perssons ivriga fördomar.

Hon kommer givetvis inte att falla i samma gropar som Mohamsson, vilket blir mycket sämre tv.

Men jag tänker såhär: Om det nu är så som det ju såg ut att vara: Att L-ledaren inte hade de där svaren i sig, blev hela alltet en enda stor folkbildning.

Jag menar, successionsordningen. Easy.