Vem betalar priset när förskolan skärs ner?

Ett varsel planeras som kan omfatta 25 barnskötare och förskollärare.

För många kanske det bara är en siffra i ett dokument. För oss som arbetar i verksamheten handlar det om människor, relationer och barn.
Barn som varje morgon söker blicken hos den pedagog som får dem att känna sig trygga. Barn som behöver en famn när livet känns svårt. Barn som lär sig, utvecklas och växer genom de relationer de bygger med vuxna som känner dem väl.

Vi får höra att antalet barn har minskat och att organisationen därför måste anpassas. Men samtidigt undrar vi: När blev lösningen att ta bort de vuxna som varje dag får verksamheten att fungera?

Redan idag arbetar många förskolor på gränsen till vad som är rimligt. Avdelningar slås ihop. Barngrupper fylls. Pedagoger springer mellan uppgifter för att räcka till. Planeringstid försvinner. Vikarier saknas. Ändå förväntas vi leverera samma kvalitet, samma trygghet och samma undervisning.

Nu ska vi dessutom göra det med ännu färre kollegor.
Vi får höra att kvaliteten ska bestå. Men hur ser den verkligheten ut för barnet som behöver lite extra stöd? För barnet som behöver tid att knyta an till en trygg vuxen? För barnet som behöver bli sett i en grupp som redan är stor?

Forskning, politiker och beslutsfattare talar ofta om vikten av tidiga insatser, om barns psykiska hälsa och om hur avgörande de första åren i livet är. Samtidigt fattas beslut som går i motsatt riktning.
Det är svårt att förstå.

Det som gör mest ont är kanske inte själva varslet. Det är känslan av att det arbete som utförs varje dag inte fullt ut värderas. Att de relationer som byggs mellan barn och pedagoger ses som utbytbara. Att trygghet och närvaro tycks vara något man kan fortsätta leverera trots att de vuxna blir färre.

Och mitt i allt detta lämnas personalen med en klump i magen inför sommaren. Många går på semester utan att veta hur hösten kommer att se ut. Utan att veta om deras arbetsplats finns kvar i samma form. Utan att veta vilka kollegor som kanske försvinner.
Men den största frågan handlar inte om oss vuxna.
Den handlar om barnen.

Om det barn som behöver en extra hand att hålla i. Om det barn som behöver någon som har tid att lyssna. Om det barn som behöver stabilitet i en värld som ibland känns stor och svår.
När vi skär ner i förskolan måste vi våga ställa frågan:

Vem betalar egentligen priset?
Jag är rädd att svaret är våra barn.

//Inga

---

Det här är en säg-din-mening-artikel skriven av en läsare. Skribenten är fristående och eventuella åsikter som framförs är skribentens egna. Vill du skriva till Säg din mening? Skicka in en text här. Max 3 600 tecken. Det går bra att skriva under signatur.