Hat, hot och desinformation!

Jag skriver det här som riksdagskandidat för Kristdemokraterna och som en person som själv stod mitt i valrörelsen och fick känna på konsekvenserna.

Under kampanjen blev jag utsatt för hat och hot på grund av min religion och mitt politiska engagemang. Det blev så allvarligt att jag behövde kontakta säkerhetsavdelningen och bära personlarm under valrörelsen.

Det är inget jag önskar någon annan politiker, oavsett vilket parti personen tillhör.

Samtidigt såg jag något annat som gjorde mig djupt bekymrad. På arabiska sociala medier spreds hat, hot och påståenden om framför allt Socialdemokraterna, Centerpartiet och Tidöpartierna. Jag såg hur människor skrämdes med budskap om att de skulle behöva ta av sig slöjan, kunna bli utvisade eller att Sverige skulle fortsätta vara ett rasistiskt land om de inte röstade på Vänsterpartiet.

Jag såg också religiösa företrädare och imamer uppmana människor att rösta på Vänsterpartiet. Jag vill vara tydlig: jag berättar om det jag själv såg och hörde. Jag säger inte att alla muslimer, alla imamer eller alla V-väljare stod bakom detta. Det vore både fel och orättvist.

Men det jag såg var tillräckligt för att göra mig allvarligt orolig.

När jag sedan tog del av Expressens granskning framkom uppgifter om flera av Vänsterpartiets kandidater och deras kopplingar till bland annat extremism, antisemitism och islamism. Det väckte ytterligare frågor hos mig om vilka krafter som mobiliserades under valrörelsen.

För mig blev frågan därför: vilka krafter var det egentligen som mobiliserades, och varför?

Jag påstår inte att Vänsterpartiets officiella politik är islamistisk. Det vore en alldeles för långtgående slutsats. Men jag tycker att vi måste våga diskutera vad som händer när politiska partier får stöd från miljöer där religiösa företrädare, aktivister eller andra personer använder rädsla, hot eller desinformation för att påverka människor politiskt.

Jag såg människor som tidigare knappt varit politiskt engagerade plötsligt mobiliseras. Jag såg hur budskap spreds på andra språk än svenska och hur människor fick höra saker om andra partier som, enligt min uppfattning, inte stämde med den politik vi faktiskt stod för.

Och jag såg konsekvenserna själv.

Hatet och desinformationen riktades inte bara mot mig. Jag såg framför allt hur S, C och Tidöpartierna blev måltavlor för aggressiva kampanjer och påståenden på arabiska sociala medier.

Det är detta jag tycker att vi måste våga prata om nu när valrörelsen är över.

För mig handlar det inte om att misstänkliggöra muslimer. Jag möter muslimer som är demokrater, som engagerar sig politiskt och som precis som alla andra vill kunna delta i vårt samhälle.

Det handlar om något helt annat: vad händer när rädsla, hot och desinformation får bli verktyg i politisk mobilisering?

Jag tycker att de politiska partierna behöver ta den frågan på allvar. Jag tycker också att Centerpartiet och andra partier som samarbetar med Vänsterpartiet borde lyssna på sina egna arabisktalande kandidater. Vad såg de under valrörelsen? Vilka budskap mötte de? Vilka hot och lögner spreds? Vilka krafter försökte påverka människor?

Jag skriver inte detta för att någon ska rösta på ett annat parti. Valet är redan gjort.

Jag skriver det för att jag själv har stått där. Jag har själv fått bära personlarm. Jag har själv fått ta emot hat och hot. Jag har själv sett hur lögner och rädsla använts politiskt.

Och jag tänker inte låtsas som att jag inte såg det.

Nu när valrörelsen är över behöver vi kunna prata öppet om det som faktiskt hände. Inte för att misstänkliggöra människor på grund av deras religion eller bakgrund, utan för att förstå hur hat, hot och desinformation kunde få så stort utrymme.

Den diskussionen borde inte ta slut bara för att valdagen har passerat.

Rahaf Ramdo 
Kristdemokrat, Västmanland

---

Det här är en debattartikel skriven av en läsare. Skribenten är fristående och eventuella åsikter som framförs är skribentens egna. Vill du skriva en debattartikel? Skicka din debattartikel till debatt@magazin24.se. Bifoga skribentens namn, adress och telefonnummer. Max 3 600 tecken. Det går bra att skriva under signatur.