Kontrasterna i centrum när basketamerikanerna kommer till Köping

21.
Visst var det så det hette, den där basketgrejen som inte var svårare än att man, medelst skott, skulle komma först till 21?

Som klasskamrat med Robert Bishop, Pettersson på den tiden, blev det extremt mycket av den varan runt 1986, vilket är så länge sen att jag inte ens är säker på att det har hänt.

Men basket blev det hemma hos Robban på Ållestavägen och basket blev det i Elundskolans gymnastiksal, i JC-cupen i Badhushallen och även med Köpings GIF på typ Kluringcupen i Åkersberga.

Så småningom tog pingisen över. Även den gick till 21 på den tiden och med åren satsade jag mer på servar och loopar än tvåtaktare och Ajje Sjöbergs milda förklaringar om enklare zonförsvar.

Men basketen fastnade ändå. Mycket tack vare det som skedde i KB-hallen. Ännu mer tack vare de amerikaner som gjorde tillvaron runt högstadiet betydligt lättare att härda ut än den hade varit utan dem.

När Köping Stars nu kommer med nyheten om att ytterligare en jänkare bestämt sig för att ta flyget över pölen kommer jag att tänka på vilka landsmän till honom jag egentligen minns mest genom åren och varför.

Combs var mycket bättre än sin frilla, men den var stilbildande och fick till exempel Ture Almqvist att satsa på en likadan.

Du har inte bett om det, men här är topp tre:

1. Nick Yankowiz skott: Jag vill minnas en kobent smalt byggd kille, med hår som en galen vetenskapsman, men med känsligt skott. Jerry Baskerville var jag var ung för och Bob Osberrys spelstil gick jag inte igång på.

Men det var något med Nick Yankowiz. Den som vet var han håller hus nu, om han fortfarande håller hus, får gärna mejla mig.

Kuriosa: Nik Kershaws ”I wont let the sun go down on me” var första låten på uppvärmningen på den tiden.

2. Jeremy Combs frisyr: Ja, jag fastnar på hår igen och det är totalt irrelevant, men jag VILL hellre prata om det istället för spelstilen här. Liksom, dreadlocks uppsatt i en knut. Omöjlig att inte stirra på under mitt första och sista riktiga möte med hårdingen från Dallas City. Combs var mycket bättre än sin frilla, men den var stilbildande och fick till exempel Ture Almqvist att satsa på en likadan.

3. Jonah Mathews lunch på Falkboet: Inget ont om Jonah Mathews. Han kunde bland annat skjuta trepoängare som ingen annan när det stämde och absolut inget ont om Falkboet, som förser mig och kollega Eriksson med perfekt husmanskost under veckans alla dagar.

Men kombinationen California/Gallerian Ågången blev komisk den där gången.

Jag pratar om en novemberdag för typ sex år sen. Mathews, modemässigt en av de coolare katterna som spelat basket i Köping, kom i sällskap med CJ Jackson (99 procent säker) och, vill jag minnas, var på väg ner till Nässjö för en tisdagsmatch.

”Hi, guys, some lunch?”, fick jag ur mig.

”Some chicken”, svarade Jonah Mathews med stumt ansikte.

Det var helt omöjligt att se om han var nöjd eller inte, men det fanns något i krocken mellan hans look och vetskapen om att han brukade träna på stränderna hemma i LA bara veckorna innan han kom till Sverige och de kala Köpingsgatorna, med gallerian mitt i centrum, som länge konkurrerade med anstalten Hall i Södertälje om att vara landets mest oinspirerande byggnad.

Om vi nu landar i det jag vill säga kan det låta såhär: Köping Stars har en ny amerikan redo för klubbens nionde säsong i högsta ligan.

Tydligen i klass med Keshawn Curry när det gäller spänst, vilket inte betyder lite, för den som minns honom.

Utan att veta exakt var den nye guarden kommer ifrån lockas jag att tro att vi alla behöver skärpa till oss rejält för att han ska känna sig åtminstone lite som hemma.

Det lär dessutom vara ytterligare två på gång, så…nu kavlar vi upp.