Jag hatar golf. Jag älskar golf. Vi ses nästa säsong.

Det finns människor som betalar dyra pengar för att koppla av. Andra lägger sina besparingar på resor, restaurangbesök eller andra trevliga upplevelser.

Själv betalar jag för att regelbundet bli förbannad på en liten vit boll.

Och det värsta är att jag älskar det.

Min relation till golfen har med åren utvecklats till en allt starkare hatkärlek. En relation som förmodligen skulle få vilken parterapeut som helst att rekommendera ett omedelbart uppbrott.

Men jag kan inte sluta.

För golf är en märklig sport. På pappret är den närmast förolämpande enkel. En boll ligger stilla på marken. Du har en klubba i handen. Bollen ska ner i ett hål.

Det är allt.

Ändå har jag vid upprepade tillfällen lyckats slå bollen åt ett håll, klubban åt ett annat och mitt självförtroende rakt ner i avgrunden.

Hur kan något så simpelt vara så förbannat svårt?

Ena stunden träffar jag bollen så rent att jag börjar fundera på om det är för sent att satsa på en professionell karriär. Nästa stund skickar jag samma boll 40 meter åt höger och får ägna några frustrerande minuter åt att bekanta mig med traktens vegetation.

Och någonstans däremellan ska man försöka njuta.

Sedan har vi det här med handicap.

Det där lilla talet som enligt teorin ska spegla hur bra man är på golf. I praktiken fungerar det mest som en ständig påminnelse om hur bra man tror att man borde vara.

Varje säsong börjar med samma övertygelse. Nu ska det hända. Nu ska handicapet ner. Nu har jag förstått vad som varit fel med svingen.Ut och dominera!

Det brukar hålla i ungefär tre hål.

Sedan kommer en dubbelbogey, en treputt och ibland ett utslag som kräver karta, kompass och skallgångskedja för att lokalisera.

Men hoppet lever vidare.

För det är kanske golfens allra största mysterium. Den närmast sjukliga optimismen.

Jag kan spela 17 hål som om jag aldrig tidigare hållit i en golfklubba. Men räcker det med en perfekt drive på det artonde för att jag ska lämna banan med känslan av att något stort är på gång.

Nästa runda. Då jäklar.

Den övertygelsen har hittills visat sig vara ungefär lika tillförlitlig som min förmåga att läsa greener.

Trots allt detta finns det faktiskt goda skäl att fortsätta.

Golfen är fantastisk för både kropp och knopp.

En runda innebär flera timmars rörelse, frisk luft och åtskilliga kilometer till fots. Dessutom får man uppleva naturen, umgås med vänner och för en stund glömma vardagens bekymmer.

Visserligen ersätts bekymren snabbt av nya, som varför en putt från en meter plötsligt känns lika svår som att lösa en avancerad matematisk ekvation.

Men ändå.

Den mentala träningen är minst lika viktig. Golfen lär en att hantera motgångar, behålla koncentrationen och acceptera sådant man inte kan kontrollera.

Eller så lär den en att svära på allt mer kreativa sätt.

Oavsett vilket lämnar jag nästan alltid golfbanan på bättre humör än när jag kom dit. Åtminstone efter att den värsta irritationen lagt sig.

En annan drivkraft är jakten på det närmast mytomspunna ögonblicket. Min första hole-in-one.

Varje gång jag ställer mig på ett korthål finns tanken där. Tänk om det händer nu?

Jag ser redan framför mig hur bollen landar mjukt på green, spinner tillbaka någon meter och försvinner ner i hålet.

Jublet. Glädjen. Historien som jag kommer att berätta för precis alla, oavsett om de vill höra den eller inte.

Hittills har bollen, dessvärre, oftare visat intresse för bunkrar, vattenhinder och närliggande skogspartier. Men drömmen lever.

Och när den där hole-in-onen väl kommer kan ni räkna med att få höra om den. Ofta.

Det enda som egentligen är mer obegripligt än själva spelet är ekonomin bakom det.

Golf är dyrt. Väldigt dyrt.

Medlemsavgifter, greenfee, klubbor, skor, kläder, bollar och diverse andra livsnödvändiga tillbehör gör att bankkontot regelbundet utsätts för hårdare prövningar än mitt tålamod.

Ändå betalar man. Med ett leende.

Att lägga några tusenlappar på något praktiskt till hemmet? Där måste man förstås tänka efter.

Att köpa en ny driver som utlovar tio extra meter och rakare slag? Var finns kortterminalen?

Och golfbollarna ska vi inte ens prata om.

Jag har genom åren investerat betydande summor i de här små vita och ibland flerfärgade föremålen som jag sedan generöst donerat till skogar, sjöar och diken.

Någonstans finns förmodligen en mycket välmående ekorre som driver en lönsam andrahandsmarknad.

Men det är klart att utrustningen måste vara bra. Det kan ju omöjligt vara mig det är fel på.

Nu går ännu en golfsäsong mot sitt slut. En säsong fylld av fantastiska slag, fullständiga katastrofer och fler bortförklaringar än jag vågar räkna.

Handicapet går att förbättra. Någon hole-in-one har det inte blivit. Och bankkontot hade definitivt mått bättre av en annan hobby.

Men jag har fått motion, frisk luft, många skratt och åtskilliga fina timmar tillsammans med såväl mina kära bröder som mina goda vänner. Och annat löst folk.

Och någonstans är det väl just det som är grejen.

När vintern kommer ska jag övertyga mig själv om att nästa säsong blir annorlunda. Jag ska träna mer, spela smartare och sluta försöka slå omöjliga slag genom träd som uppenbarligen står där bara för att förstöra för mig.

Jag kommer att läsa tips, titta på instruktionsfilmer och kanske till och med köpa någon ny klubba som ska lösa alla problem.

När våren sedan kommer står jag där igen. På första tee.

Med nya bollar, nyvässade ambitioner och ett självförtroende som saknar all rimlig förankring i verkligheten.

Jag kommer att sikta mitt i fairway.

Slå bollen rakt ut i natur tidigare outforskad av mänskligheten.

Svära.

Boka nästa starttid.

För jag hatar golf.

Jag älskar golf.

Och jag längtar redan till nästa säsong.