Den enda sanna glädjen…

Det handlar om skadeglädje. Ett märkligt beteende hos en del människor – att glädjas över andras olycka.

Förmodligen någon sorts tröst för egna tillkortakommanden – att må riktigt gott när det går illa för andra för att man själv har det så trist.

Jag såg det här om dagen. Några bekanta möttes. Den ene mannen pratade om hur glad han var över sitt utomhusjobb. 

Den andre påpekade att han haltade och man nummer ett sa då att han hade problem med sitt ena ben. 

Jag såg då ett elakt smil i mungipan på den andre som undrade hur länge det där skulle hålla… Den förste mannen vidhöll att han var så glad över jobbet, att få komma ut och träffa människor. Den andre fortsatte och målade upp svåra bilder om hur det skulle gå när den haltande mannen blev pensionär… 

Blicken då hos den haltande mannen etsade sig fast hos mig – hur glädjen slocknade i hans ögon. 

Det gjorde mig rasande!

Hur kan man finna glädje i att såra andra? Ungefär som Jante – ”du ska inte tro att du är något”! En negativism som smetar ner och förgör, som suddar ut hopp och lycka, som vänder det ljusa till nattsvart mörker.  

Varför kan vi inte istället glädjas med andra! Njuta av andras framgång och lycka – om det så bara är att kunna fortsätta jobba fast man har ont i ett ben. 

Skadeglädjen hör ihop med att roa sig på andras bekostnad och att sko sig på andra. Svarta beteenden som förgör och förstör. 

Jag har sett sådant på nära håll. Hur människor bokstavligen går över lik för att sno åt sig så mycket som möjligt på andras bekostnad. Där det inte finns några gränser alls för beteendet när girigheten och skadeglädjen sätter in. 

Jag är ingen långsint bitter person. Jag glömmer lätt oförätter och det är bara gott att vara sådan. Men en väninnas svåra sjukdom och hur avlägsna släktingar tillsammans med några som väninnan trodde var ”vänner” såg till att på dödsbädden förstöra och förgöra – är ett minne som för alltid sitter kvar. Att på sådant vis tappa all värdighet och mänskligt beteende och för egen nattsvart vinning skada en fin människa i hennes sista stund i livet – ofattbart!

Min far som levde då var mycket upprörd och tyckte jag skulle skriva en nyckelroman om det hela. Vi får se, den boken kanske kommer…

Dags att läsa läxor

Och det finns ju något som kallas ”hut går hem”, bland religiösa pratas det om ”hämnden är min, säger Herren”. Det kanske kommer en slags gudomlig rättvisa så småningom. Upprättelse för de som drabbas – och lärdom för de som tror att girighet och skadeglädje är något som accepteras.

Skadeglädje – var kommer det uttrycket ifrån? Jo, Skade var en jättegudinna ur den nordiska mytologin. Skade ville hämnas sin fars död och bland annat krävde Skade att gudarna skulle få henne att skratta. Guden Loke fick henne till det genom att binda ett rep om sin pung och andra änden om skägget på en get. De drog åt var sitt håll och skrek högt. Då skrattade Skade – därav uttryckte skadeglädje.

Skadeglädje och bitterhet – hör kanske ihop med de som gått ”Livet hårda skola”? 

En märklig grupp människor där den skola de talar om på något vis ska ursäkta deras beteenden och åsikter. 

Min mor hade ett uttryck: ”Livet är en skola där vi alla går – ibland får vi läxor som vi ej förstår”.

Kanske borde det läsas läxor lite bättre och skyllas mindre på skolan?

Nej, skadeglädje är inte alls ”den enda sanna glädjen”! Skadeglädje är ingen glädje alls utan föder bara mer skada.Sann glädje måste vara att njuta av det man har och att kunna glädjas med andra.