Krönika: Vår digitala lathet

Bredband, data, smartphone, tablet, laptop, mega-TV – allt detta ger oss all information vi vill ha. Detta bara väller över oss. De ger oss en känsla av makt. Vi vet saker.

Internet ger oss en känsla av att vi är mitt i strömmen när och där det sker – men i verkligheten står det lika still som innanmätet på Ströbohög.

Här kommer den stora fällan, vilket redan vetenskapet tittat på, och den är väl så elakartad – tillgången till information gör oss lata och vi slutar tänka.

Vi klarar helt enkelt inte längre av att tänka till för vi konsumerar information, tuggar om information och delar information utan att tänka så mycket om det, kring det eller sätta det i ett större sammanhang.

Vi hanterar information, skyfflar runt, delar på sociala media, klickar tumme upp, läser snuttar och allt är en enda stor informationsström. Inget fastnar, allt bara passerar förbi.

Vi blir åskådare av omvärlden, kommentorer av allt och inget – och högsta kasten är de får andra att kasta bort sin tid på att kommentera saker som ingen kommer ihåg tio minuter senare.

Annat var det förr när man läste handskrivna brev, det fanns knappt radio och ingen TV, när blåstencilapparat var informationsteknik och telefon hade nummerskiva. Då tvingades man leva i den egna tankevärlden, fantasin florerade och man använde orden till det orden skall användas till.

Ord är till för att förmedla, att ge mänsklig kontakt, ge bränsle till vår fantasi, tänja gränserna för vår själ och vara cementen i vår karaktär.

Man skrev dikter, kärleksbrev, alexandriner, fabler, limerickar och ord på vers. Känns det främmande? Du är inte ensam.

Allt fler människor kan inte uttrycka sig – för de har blivit konsumenter och icke längre producenter av ord.

Därför skall jag ge dig en rejäl utmaning – skriva fem limerickar – enbart på kul som ren träning att återta ordet som verktyg för din fantasi och känslor.

En limerick är fem rader som rimmar med varandra i rad ett, två och fem samt att tre och fyra rimmar med varandra. Första raden slutar traditionellt i ett ortsnamn. Jag börjar med att skriva två enkla limerickar.

En charmant karl från Valskog,

hade för dagen fått nog,

och äntrade Länstrafiken

och sa med den rätta mimiken,

”ta mig till närmaste krog!”.

Traditionellt skall en limerick vara lite ekivok på slutet, så jag gör mitt bästa för att ge den andra limericken lite sälta.

En ryttmästare från Kungsör,

hade i galopp slagit baken mör,

och kunde endast till käresta klaga,

att denna helg gick det inte att behaga,

ty ritten även gjort mos av hemmets primör.

Efter att du skrivit dessa fem limerickar, känn efter hur det känns – är det inte som åkt ett intellektuellt Vasalopp? Du är helt uttröttad. Varför?

Du har tvingats att tänka till, du har återtagit makten över dina tankar och du konsumerar inte enbart längre.

Gör det till en vana, tänk till, skriv en dikt, en limerick eller bara en kort berättelse – även om det är enbart för dig själv.

Civilisationen, från Noah seglade på grund och framåt, är rätt poänglös om vi förlorar ordet, förmågan att förmedla känslor och det som är kraften i våra tankar.