Ingen vill veta var du köpt din studentklänning
"För det man minns är inte hur folk såg ut, utan den gemenskapen som växte fram"
"För det man minns är inte hur folk såg ut, utan den gemenskapen som växte fram"
I år är det tio långa år sedan jag iklädd en vit klänning och hatt skrek ut över Västerås gator att jag minsann har tagit studenten. Och när jag tänker tillbaka på all den energi jag la ner på att hitta rätt klänning, sola solarium (gör INTE det, ditt 30-åriga jag kommer att tacka dig) och att försöka planera hur jag skulle lägga upp min alkoholförtäring under dagen D är det inte utan att jag skäms lite.
För det man minns är inte hur folk såg ut, utan den gemenskapen som växte fram under de sista månaderna innan studenten.
Utan att avslöja för mycket så kan jag erkänna att jag var glad att det var över, då det fanns klasskamrater som jag av förklarliga skäl inte skulle sakna. Men, under det sista halvåret kom jag nära personer jag inte hade pratat med tidigare, och det var en fin känsla.
Med det avklarat så tänkte jag berätta några läxor jag har lärt mig sedan studenten.
Först och främst, sluta aldrig lära dig nya saker. Det kvittar om det gäller politik, vilken färg på ögonskugga som framhäver din ögonfärg eller historiska händelser. Min andra lärdom är att ta ansvar för sitt eget liv, för du kommer med största sannolikhet inte få allt serverat. Och det tredje är att det lönar sig att vara en bra medmänniska, även fast det inte alltid känns som det.
Pikar som ”ha det så kul på Arbetsförmedlingen” skippar vi, för om ni vill hitta jobb så fixar ni det.