Musikscenen i KAK nu & då

En första del i en serie om lokalband i området. Vilka finns, vilka har funnits, vilka förutsättningar finns det och har funnits? Vad kan göras bättre?

Jag heter alltså Christian Svan, föddes 1988 i Lindesberg, uppväxt i Köping, flyttade till Örebro som ”vuxen”, och som lite mer ”vuxen” kom tillbaka till Köping, där jag har växt upp och faktiskt kunnat ta bort kaninöronen för att kunna kalla mig vuxen på riktigt.

Jag tänker skriva om min hjärtefråga, min passion nämligen musiken och att spela i band. Jag vill prata med band som finns och har funnits i området, skriva om vad det finns för förutsättningar för att kunna spela musik i våra hemtrakter kring KAK. Och vi inleder att prata om min bakgrund.

Jag är en sån där musiker, basist för att vara närmare bestämd. I höst har jag hållit på med musik i tio år, inte speciellt imponerande, om man inte är typ 12, men det är en milstolpe för mig.

Jag började alltså min resa hösten 2006 (var det inte 2006 alldeles nyss?), på den tiden kryllade det av band, varenda kotte och hans syster spelade i band. No Tomorrow, Shinda, Dark Hymn, Condemnatory var väl några av dem som fanns i min bekantskapskrets.

Cykelresa på 4 mil.

Allt började när min vän Mattias Olsson hade på en fest blivit intresserad av att spela gitarr, han fick mig att bli sugen på att börja spela musik, så en dag i början på augusti 2006 hoppade vi på våra cyklar och drog iväg till Ludwigs Musik i Strömsholm. Där hittade jag en bas, en Vester från 80-talet, polaren tittade på lite gitarrer, men köpte inget där och då. Sedan cyklade vi helt sonika hem igen, tur och retur, 4 mil.

Vi startade ett band tillsammans med Jack Norling som hette Onaka San, som första riktiga namn, detta ställde vi upp i UKM 2007 med, vi spelade en låt som heter President Evil, och handlade om Bush-administrationen, i ett ögonblick av total geni så beslutade vi att första halvan skulle jag spela trummor första halvan av låten, Jack skulle spela bas och sjunga, sen skulle vi byta mitt i låten.

– Jag vet, helt genialiskt.

Problemet var att axelbandsskruvarna på min bas var trasiga, de höll inte fast i basen, så jag beställde att någon skulle ta med sig gaffa. Jag fick maskeringstejp, en ypperligt tillfällig lagning som inte fungerade vidare bra då den slutade fungera mitt i akten. Jack stod på ett ben och höll upp basen på knät med den andra, jag lyckades hålla fast basen på min snusdosa och vi kunde avsluta spelningen. Vi bytte senare namn till, var beredda nu: Luciferz – The Danceband from hell!

– Ja, vi var så häftiga.

Slår en toalettborste mot ett uppstoppat älghuvud.

Det blev en och en halv demo under det här namnet, den första gjordes i den lokala fritidsgårdens studio, och blev enbart instrumental eftersom ingen av oss kunde sjunga. Starkaste minnet från den resan var nog att vi jämförde baskaggen med ljudet som uppstår när man slår en toalettborste mot ett uppstoppat älghuvud. Vi passade också på att spela på Ungdomsfestivalen på Köpingsyran detta år, min bas som fortfarande inte blivit lagad var gräsligt ful, men nu i alla fall fått silvertejp, istället för maskeringstejp.

Ungdomsfestivalen, Köpingsfesten 2007. Foto: Köpingsbygdens Församling.

Vi fick senare hoppa in i en mycket bättre studio genom Studiefrämjandet, där spelade vi in låtar som President Evil och Dark Society. Problemet var bara att vi var 18-19 år gamla, och hade skaffat oss en sångare, som inte var speciellt bra, som dessutom var nästan dubbelt så gammal som oss. Jag har än idag inte en aning om vad sjutton vi tänkte med.

VoiceLess föds ur obefintlig aska. Sånginspelning med halsfluss.

Tids nog, så hade sångaren försvunnit, då bytte vi namn och genre, från hårdrock till garagerock a’la The Hives, vi kallade det stomprock, efter deras låt The Stomp, jag släppte basen till Olsson och jag hoppade på sången.

– De geniala idéerna går som en röd tråd i den här artikeln.

Inspirerad av Howlin’ Pelle Almqvist gormade jag loss på egenskrivna texter, grejen var väl att jag egentligen inte kan sjunga, men jag hade väldigt roligt. Sicken tur för mig att det är väldigt få som har tillgång till dessa inspelningar, ni som dock har det och lyssnar igen, värt att nämna är att jag hade halsfluss när vi klev in i studion sista vändan, jag borde alltså inte ha sjungit den helgen, det gjorde nämligen att jag hade problem med halsen i en månad efteråt.

Jack spelade även i bandet No Tomorrow, bandet som började inför en talangtävling på Scheeleskolan, vi spelade på samma ställen som dem ett flertal gånger, vi var i mångt och mycket samma bekantskapskrets, inför ungdomsfestivalen 2008 beslutade vi därför oss för att slå våra påsar ihop och göra No Tomorrow + VoiceLess Bigband.

Den kvällen, en vecka innan jag fyllde tjugo var vi alltså Mattias Larsson på bas och sång, Jack Norling – gitarr, Mattias Olsson – bas, Tobias Eriksson – gitarr, Adam Larsson – keyboard, Dennis Nylund – trummor och jag på sång/bakgrundssång.

Detta blev också den sista spelningen för VoiceLess, jag skulle flytta till Örebro och Olsson till Linköping, så vi la helt sonika ner.

Sen dess har jag hållt mig aktiv, spelat i lite olika band, dock inte lämnat replokalen med dem, jag har aktiverat mig i föreningen Stadskultstudion och är för närvarande vice ordförande där, föreningen arrangerar bland annat drogfria spelningar för ungdomar i vår lokal Smedjan, under december 2015 så firade föreningen 30 år.

I dagens läge har jag ett band,, vi är för närvarande inte aktiva, och det är några som drar i mig och vill starta upp saker, men jag har helt enkelt inte tiden, även om viljan finns.