Succé för Kung Lear

I Västerås, där vinden bär på ord,
stod scenen klädd för konung Lears förfall.
Den femte april, med vår i ljumma flor,
gick ridån upp för stormens brutna kall.
I salen satt vi – fullsatt till var kant,
och balkongen, nyss sluten, nu blev fri,
för att ge plats åt alla i vårt land
som söker se vad drama kan förbli.

Från Englands scen i seklets första sken,
när Jakob Stuart bar en ny krona,
skrev Shakespeare ned sin mörka kungascen –
ett fadershjärtas sorg, en själ i zona.
Ett kungarike skänks i tre förlor’na,
och tro förväxlas lätt med falsk fasad.
Så börjar färden ned i själens håra,
där sanning dör i döttrars kalla rad.

Ej mindre än etthundrasjuttiosex
har denna pjäs på Dramaten fått stå,
och ännu drar den hjärtan med sin häx-
lik kraft att visa vad som kan bestå.
I Västmanland den åter väcktes nu,
av Alexander Öberg – ja, ett modigt drag.
Hans regi vävde gammalt in med ny
musik: där punkens toner sprängde lag.

Trombon, kornett, och vevlirans klagan,
ett slagverk spräckte hovens tomma prakt.
De klassiska ridåerna fick tag
i nutid – känslan växte, blev intakt.
Dekoren bar en tidlös, stolt gestalt,
där grus låg strött och vinden talte klart.
Vi såg det gamla speglas i det svalt
moderna – stilar giftes underbart.

I rollen som den krossade monark
såg vi en Jakob Eklund, bärande.
Hans röst bar stormar, hans gestalt blev stark
när ålderns dårskap föddes – rörande.
Med ögon fyllda av förlorad makt
gick han mot vettets rand i smärtsam gång,
och när hans rop blev tystnad i vår takt,
så grät vi, men vi log också en gång.

För skratten finns, i denna nattsvarta
berättelse – ja, tårar blandas in
i scener där små gester spelar karta:
Mattias Redbo fick oss nära in.
Och Sanna Krepper, vilken dubbelkraft!
Som Edmund var hon lögnens falskhet stor,
ett öga blink, en min – så lögnens saft
flöt som vin över publikens golv och bord.

Och Omid Khansari, i Gloucester-roll,
gjorde varje scen till själens berg och dal.
Hans blindhet skänkte ljus till pjäsens koll,
när sanning blottas först i nederlag.
Men ej förvirrat – tvärtom, klart och rätt.
Få dubblerade, alla gav sitt allt.
Ensemblen, ja, dess styrka var komplett,
och ingen svikt, blott eld, i varje gestalt.

Tre skäl att gå? Först: detta är ett verk
där tiden möter evighetens spegel.
För två: musiken – vild, men ej för stark –
ger själ till denna gamla ordets tegel.
Och sist: ett spel där varje roll är sann,
där klassiskt drama lyfter i en dans,
och där ett skratt i mörkret skänker spann
till allvar – där vi alla får en chans.

Så gå, gå dit där Lear förlorar allt.
Se riket spricka, men se konsten stå.
Det handlar ej blott om en kung i kallt,
det handlar om vad vi med kärlek får.
När barn och fäder tappar språket först,
vad återstår oss då i livets törst?
Med bruten krona reser Lear oss än –
ett rop till vår tid: “Bli mänsklig. Igen.”