Succé för Kung Lear
Shakespears drama Kung Lear är skrivet på blankvers. Karl Beijbom och Marie Selling Achrén har sett pjäsen. Recensionen är på samma versmått.
Shakespears drama Kung Lear är skrivet på blankvers. Karl Beijbom och Marie Selling Achrén har sett pjäsen. Recensionen är på samma versmått.
I Västerås, där vinden bär på ord,
stod scenen klädd för konung Lears förfall.
Den femte april, med vår i ljumma flor,
gick ridån upp för stormens brutna kall.
I salen satt vi – fullsatt till var kant,
och balkongen, nyss sluten, nu blev fri,
för att ge plats åt alla i vårt land
som söker se vad drama kan förbli.
Från Englands scen i seklets första sken,
när Jakob Stuart bar en ny krona,
skrev Shakespeare ned sin mörka kungascen –
ett fadershjärtas sorg, en själ i zona.
Ett kungarike skänks i tre förlor’na,
och tro förväxlas lätt med falsk fasad.
Så börjar färden ned i själens håra,
där sanning dör i döttrars kalla rad.
Ej mindre än etthundrasjuttiosex
har denna pjäs på Dramaten fått stå,
och ännu drar den hjärtan med sin häx-
lik kraft att visa vad som kan bestå.
I Västmanland den åter väcktes nu,
av Alexander Öberg – ja, ett modigt drag.
Hans regi vävde gammalt in med ny
musik: där punkens toner sprängde lag.
Trombon, kornett, och vevlirans klagan,
ett slagverk spräckte hovens tomma prakt.
De klassiska ridåerna fick tag
i nutid – känslan växte, blev intakt.
Dekoren bar en tidlös, stolt gestalt,
där grus låg strött och vinden talte klart.
Vi såg det gamla speglas i det svalt
moderna – stilar giftes underbart.
I rollen som den krossade monark
såg vi en Jakob Eklund, bärande.
Hans röst bar stormar, hans gestalt blev stark
när ålderns dårskap föddes – rörande.
Med ögon fyllda av förlorad makt
gick han mot vettets rand i smärtsam gång,
och när hans rop blev tystnad i vår takt,
så grät vi, men vi log också en gång.
För skratten finns, i denna nattsvarta
berättelse – ja, tårar blandas in
i scener där små gester spelar karta:
Mattias Redbo fick oss nära in.
Och Sanna Krepper, vilken dubbelkraft!
Som Edmund var hon lögnens falskhet stor,
ett öga blink, en min – så lögnens saft
flöt som vin över publikens golv och bord.
Och Omid Khansari, i Gloucester-roll,
gjorde varje scen till själens berg och dal.
Hans blindhet skänkte ljus till pjäsens koll,
när sanning blottas först i nederlag.
Men ej förvirrat – tvärtom, klart och rätt.
Få dubblerade, alla gav sitt allt.
Ensemblen, ja, dess styrka var komplett,
och ingen svikt, blott eld, i varje gestalt.
Tre skäl att gå? Först: detta är ett verk
där tiden möter evighetens spegel.
För två: musiken – vild, men ej för stark –
ger själ till denna gamla ordets tegel.
Och sist: ett spel där varje roll är sann,
där klassiskt drama lyfter i en dans,
och där ett skratt i mörkret skänker spann
till allvar – där vi alla får en chans.
Så gå, gå dit där Lear förlorar allt.
Se riket spricka, men se konsten stå.
Det handlar ej blott om en kung i kallt,
det handlar om vad vi med kärlek får.
När barn och fäder tappar språket först,
vad återstår oss då i livets törst?
Med bruten krona reser Lear oss än –
ett rop till vår tid: “Bli mänsklig. Igen.”