Spelmansglädje på högsta nivå: Hej Kalle!

En mer genuint genommusikalisk musikant än Kalle Moraeus är förmodligen svår att finna. Han behärskar allt ifrån folkmusik, burleska visor och jazz till rock’n roll. (Dessutom spelar han klassisk musik i en symfoniorkester, vilken han dock inte hade med sig denna afton.)

Stor musikalisk bredd

Under torsdagens föreställning på Jazzens museum visade Kalle Moraus sin musikaliska bredd tillsammans med sex man starka kompgruppen ”Hej Kalle!” som han spelat ihop med i 21 år. Publiken fick såväl uppleva dala-reggae som tango i 7/8-delstakt, funkigaste jazzen, rock’n roll, blues, burleska visor, gamla revylåtar, folkmusik – på traditionellt sätt, som funkig jazz och med rockstuk – ljuva visor och svängig samba à la Taube.
Publiken inbjöds också att vara med i allsång i smått hysteriska ”Angelina” … på italienska… (Jodå, vi klarade utmaningen rätt skapligt.)

Musikanterna var oerhört samspelta och hade synbart roligt tillsammans på scenen. Framför allt de båda slagverkarna och basisten/kapellmästaren Johan Granström (som av Kalle presenterades som ”svensk mästare i pitepaltbakning och uppfödare av vandrande pinnar”) var idel stora leenden hela kvällen, med lika mycket bus i blicken som Kalle själv.
Orkestern var inte bara proffsiga spelmän, de körade också förnämligt i flera av låtarna. Riktigt skön stämsång.

Kalle Moraeus fick användning av såväl fiolen, elgitarren och mandolinen som sångrösten. För övrigt ingen dålig röst; stundtals tog han i från tårna med snudd på operakraft, som t ex i ”Ingenting är som känslan att komma hem” som gav rejäl ståpäls. Raspigaste rockrösten kom till användning i ”Route 66”, tätt följd av en ljuvt smäktande tolkning av HasseåTages jazziga ”Rågsved 8 trappor”. Och så vidare i en härligt spretig kavalkad av olika musikgenrer. Inget är främmande för Kalle och hans musikanter.

Mellansnack gav många skratt

Mellansnacket var mustigt och burleskt med personliga kommentarer och minnesbilder som fick publiken att vrida sig i skratt. ”Träffar man fyra rättvikare så nog är det åtminstone fem av dem som spelar fiol”, var en typisk Kalle-kommentar under kvällen.

Publikens visade sin stora uppskattning i form av varma applåder, busvisslingar och stående ovationer på slutet.
Kalle och ”Hej Kalle!” fick självklart bjuda på ett par extranummer – Kalles hyllning till hans norska skogskatt, ”Benny the Cat”, samt som stämningsfull avslutning på kvällen en hårresande vacker instrumental version av Koppången.