Seglingen höll mig levande – min kamp mot cancern

När Lars Jansson fick beskedet att han hade cancer förändrades livet. Men genom motgångar, smärta och ovisshet bar en passion honom genom det svåraste, kärleken till havet och seglingen.

Kan du berätta hur allt började, när fick du veta att du hade cancer, och hur reagerade du då?
För ungefär ett år sedan upptäckte Lars en fläck på ryggen. Den togs bort och skickades på analys. Kort därefter kom beskedet att det var cancer. Han skickades vidare på röntgen i Uppsala där det visade sig att cancern spridit sig, både till lymfkörtlarna och till tre punkter i huvudet.

– Jag fick inte köra bil längre och behandling med cellgifter sattes in direkt, berättar Lars.

Första omgången gick ganska bra, men andra tog hårt. Hela kroppen blev illröd, som en kräfta, och fram mot jul började balansen svikta. Till slut kunde han inte gå utan hjälpmedel och kunde inte utan att ramla, vilket ledde till inläggning i Västerås, där han vårdades för undernäring och uttorkning.

– Jag var helt hjälplös. Det var tufft, säger han.

Men mot våren började saker vända. Balansen kom långsamt tillbaka, och idag känner Lars att det mesta fungerar som vanligt igen.

– Det som först var tio millimeter i huvudet har nu krympt till tre. Jag röntgas var tredje månad och får fortfarande medicin, men med biverkningar som pigmentförlust. Men det är det värt.

Trots behandlingen har Lars hittat tillbaka till sitt gamla liv. I början av juni kunde han åter kapsegla, och nu är han tillbaka i båthuset där han reparerar och bygger båtar, något han gjort hela livet.

Vad var det svåraste under behandlingen och tiden efter diagnosen?
– Det värsta var att inte kunna gå. Att vara beroende av andra. Det var speciellt svårt att ställa sig upp och gå igen när man suttit ner då jag inte hade någon balans.

Mentalt försökte Lars ta en dag i taget. Han vägrade låta sjukdomen ta över.

Vad var det som fick dig att inte ge upp, fanns det något eller någon som motiverade dig att fortsätta kämpa?
– En segling i Tyskland. Jag hade bestämt mig för att den skulle bli av, säger han med ett leende.

Seglingen blev ett mål att kämpa för. Lars har seglat hela livet, första båten byggde han redan som tolvåring. Sedan dess har han seglat Gotland runt, danska skärgårdar, och otaliga tävlingar.

– Jag ville bli frisk för att kunna vara där. Det var helt fantastiskt att få komma till Tyskland och delta, säger han.

Hur såg vägen tillbaka ut? Vad krävdes för att du skulle kunna gå igen?
– Det kom av sig själv, sakta men säkert. Det gällde bara att hålla igång. I februari var en kompis ute och körde mig i rullstol, bara för att jag skulle få komma ut lite.

Att få stöd från vänner och rörelse i vardagen hjälpte kroppen att hitta tillbaka. När Lars dök upp i Tyskland igen blev hans seglarvänner minst sagt överraskade.

– De trodde knappt sina ögon, skrattar han.

Hur känns det idag när du tänker tillbaka på allt du gått igenom?
– Jag är väldigt tacksam för sjukvården. De ställde verkligen upp med allt, bara man kommer förbi den första instansen, så blir det bra.

Tacksamheten är så stor att Lars till och med skickade ett tackbrev till sjukhuset när han var i Tyskland. Och kampen är inte över,  i september väntar nästa mål: SM i Uppsala tillsammans med två andra passionerade seglare.

– Vi blir nog den äldsta besättningen på plats, säger han stolt.

Vad vill du säga till andra som går igenom något liknande?
– Ge inte upp. Lita på sjukvården. Och ha något att se fram emot. Ett mål, en motivation, och ett tips, sätt dig inte ner och kolla på Doktor Phil! säger Lars med ett skratt.