När slumpen blir ödets lyckokast

Det var den schweiziske psykologen och analytikern Carl Gustav Jung (1875-1961) som lanserade teorin om meningsfull samtidighet. Han kallade detta för synkronicitet.

Han förklarade begreppet som ”upplevelsen av två eller flera händelser som saknar synbart orsakssamband, eller som osannolikt kan förekomma tillsammans av en slump, ändå upplevs som förekommande tillsammans på ett meningsfullt sätt.”

Det Jung kallar för synkronicitet kallar jag för ”Den gudomliga slumpen”. I det till synes slumpmässiga har Gud ofta ett finger med i spelet

När jag skall förklara begreppet synkronicitet för vänner med svaga eller inga känslor för religiösa realiteter brukar jag använda orden ”Ödets lyckokast”. Ord som alla tycker är vackra.

Om du är öppen för slumpmässiga upplevelser, attraherar du in sådana upplevelser i ditt liv oftare än om du inte ”tror”. Detta är min övertygelse – helt utan vetenskapligt belägg.

Synkronicitet har ett ”kusinord” – serendipitet

Serendipitet är en lyckosam upptäckt, av en slump – eller en positiv upptäckt när man egentligen söker något annat. Detta ord myntades av den brittiske författaren Horace Walpole i ett brev till den amerikanske skolreformatorn Horace Mann.

Ett klassiskt exempel på serendipitet:
När Alexander Flemming 1928 skulle gå på semester glömde han en skål med bakterier på ett bord på laboratoriet. När han kom tillbaka från semestern fanns det mögelsvamp i skålen. Flemming noterade då att bakterierna närmast möglet var döda. Ur denna iakttagelse skapade han penicillinet, som räddat livet på hundratals miljoner människor.

Som barn i Köping bodde jag på Odensvivägen, i stadsdelen Nyckelberget. Jag minns när jag, kanske 7 år gammal, gick över Stora Torget med min mamma.

Jag förundrades av Arpi-huset, ritat av Teodor Dahl och byggt 1893-1894, efter Köpings stadsbrand.

Högst upp i huset fanns ett hörnrum, med tinnar och torn, som påminde om ett sagoslott i miniatyr.

Jag pekade och sade, trossvis och övertygad, till min mamma:
– Däruppe skall jag bo när jag blir stor.

Min mamma svarade:
– Det kan du bara drömma om.

Över ett halvt sekel senare, efter en skilsmässa i Stockholm 2014, funderade jag på om jag inte borde flytta till Köping – av nostalgiska skäl och av geografiska. Nära till de större städerna Västerås, Örebro, Eskilstuna. Ett InterCity-tåg nästan varje timme till både Stockholm och Göteborg, med vänskapsband, nära och kära, efter ett kvarts sekel av liv i båda städerna.

Jag ringde kommunalrådet Elizabeth Salomonsson, som jag visste var ordförande i det kommunala bostadsbolaget för att förhöra mig om utbudet av hyresrätter.

Hon förklarade att det var årslånga köer, men rekommenderade mig att skriva in mig i det kommunala bostadsbolagets kö.

Dagen därpå var jag på plats i Köping, skrev in mig i KBABs kö och fick besked att det skulle ta minst 2 år innan jag kunde få en hyresrätt hos detta bolag.

På vägen från KBAB gick jag in på boli.se på nätet, med lediga hyresrätter i hela landet. Jag tittade på Köping och hittade en beskrivning som passade på en gata jag inte visste var den låg.

Jag ringde ett uppgivet mobilnummer, en fastighetsägare svarade på bred västmanländska:
– Va, jag lade ut lägenheten för två minuter sedan och du ringer redan!

Jag var välkommen att komma och se på lägenheten på direkten. Det visade sig vara Arpihuset, och det visade sig att den våning som var ledig var vindsvåningen, med tornrummet, som jag drömt om som barn.

– Du ringde först, du är först i kön, sade fastighetsägaren.

Jag tackade ja och två månader senare, den 15 juli 2014 flyttade jag in. Och jag bor där ännu. Det finns ögonblick då jag känner mig lycklig.

En dröm, en längtan, en sång från en 7-årig Karl låg och väntade i Universum. När tiden var mogen blev drömmen uppfylld.

Ibland är livet rättvist, och ”Den gudomliga slumpen” och ”Ödets lyckokast” är en möjlighet för oss alla. Bara vi öppnar oss, välkomnar och tror.