Är den bästa dagen en dag av törst?

Förändringar görs för att någonting ska förbättras, utveckling är ett positivt laddat ord med hur många synonymer som helst och stagnation är såväl vår tids stora stigma som rädsla.

Man ska passa sig för stereotyper liksom att generalisera i alltför hög utsträckning, men ibland lämpar det sig väl när något ska förenklas, exempel eller fenomen belysas.

Bland den generiska sportintresserade mannen i 30-årsåldern är med största sannolikhet Karin Boyes ”I rörelse” en av få, ja kanske till och med den enda poesin utanför skolgången man tillskansat sig.

Den har en central plats i svenska fotbollslandslagets framgångar under VM 1994 och i efterföljande SVT-krönika om turneringen. Förbundskapten Tommy Svensson läste upp dikten inför åttondelsfinalen mot Saudiarabien för att försäkra sig om att det svenska laget inte slog sig alltför mycket för bröstet inför återstoden av matcherna, att man inte vunnit någonting ännu. Resten känner ni till och är som man brukar säga historia.

Den mätta dagen, den är aldrig störst.

Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd.

Jag har alltid älskat dikten, inte bara för vad den gav Sverige i form av ett VM-brons utan vad den säger om processen, själva resan mot målet. Oavsett om det är en individuell eller kollektiv process, en resa man gör ensam eller tillsammans med andra.

Ibland blir slutdestinationen sekundär, och själva resan det som betyder eller får mening. Boye levde dessutom ett fascinerande och tillslut deprimerande liv, innan hon självmant valde att avsluta det hanns det med en imponerande produktion av både prosa och poesi. Jag har alltid älskat dikten, men har kommit till att ifrågasätta andemeningen. Att vara eller inte vara på väg? Det är frågan.

Det är frågan vi eventuellt borde ställa oss själva lite oftare. Ständigt denna strävan, eller åtminstone ständigt denna strävan efter strävan.

Det har gått inflation i att sträva för strävandets skull, vi ska leva i nuet och fånga dagen samtidigt som vi inte ska nöja oss med det vi har utan istället förverkliga och förkovra oss själva på så många sätt som möjligt och nå tillväxt, framväxt och progression.

Målmedveten, pådrivande och framåt är positivt laddade adjektiv som alla indikerar rörelse, medan de stationära idiomatiska uttrycken ”att stå och stampa”, ”trampa vatten” och ”fastna i gamla hjulspår” väcker negativa konotationer.

Vägen som ändamål, vägen som motiv

Vägen som motiv torde vara bland de äldsta av motiv, och just att vara på väg har förekommit i kulturyttringar lika gamla som kulturen självt. Det berättades om judarnas uttåg ur Egypten redan i Gamla Testamentet. Lämnandes en tillvaro, påväg mot en ny och bättre motsvarighet.

På trettonhundratalet vandrade Dante Alighieri genom Helvetet i jakt på frälsning i Den gudomliga komedin. Don Quijote sprang runt på vägarna och jagade väderkvarnar i det som har kallats den första moderna romanen trehundra år senare.

I mer moderna välkända exempel tar sig Frodo och Sam igenom hela Midgård för att rädda världen och Jack Kerouac lever promiskuöst med beatnikkollegor i On the Road.

I samtliga historier är vägen den gemensamma nämnaren. Kanske kan det vara värt att börja ifrågasätta hur mycket man får gjort i processen ibland? Om vi inte skulle tjäna mer på att göra det bästa av det vi sitter med här nu istället för att söka denna ständiga utveckling? Att värdera slutmålet med respekt utan att för den sakens skull negligera vad som krävts för att ta sig dit?

Är det så farligt med mättnad, att stanna upp och njuta lite extra? Svåra frågor, men de tåls att funderas på. Jag har tyvärr inget svar.

Ibland får man nöja sig med att väcka en tanke.

Ibland är ett steg i rätt riktning bara ett steg.