Är vilan kärlekens gömställe?

Varje gång vi låter våra förväntningar styra istället för att låta kärleken växa fritt. Varför hamnar vi så lätt i fällan att vilja kontrollera den? Konsten att älska verkar vara förmågan att inte hålla varandra för hårt.

Det finns miljontals låtar som handlar om att bli förälskad på engelskan heter det ”falling in love”. Många människor söker enbart förälskelsens kickar och endorfiner. Men så fort förälskelsen lagt sig går de snabbt vidare till nästa person.

Problemet med det tillvägagångssättet är att man aldrig kommer vara nöjd. Kärleken blir då enbart en känslodriven handling istället för ett beslut och vi vet alla att känslor kommer och går.

Känslan av att falla för en annan människa är otroligt vackert. Men det innebär också ett risktagande, en chansning utan att veta slutresultatet. När vi väl bestämmer oss för att älska någon, gör vi oss samtidigt sårbara. Vi faller snabbt i riktning mot den man älskar i hopp om att bli mottagna i fallet. Vi släpper taget om vårt eget liv och hjärta. Det är detta som är kärlekens risk.

En av de vackraste kärlekstexter som skrivits hittar vi i den 3000 år gamla texten Höga Visan i Bibeln: ”Stör inte kärleken, oroa den inte förrän den själv vill.”

Under ett ögonblick befinner sig de älskade i sitt kärleksgömställe och bruden har somnat i brudgummens famn. I den stunden finns inga krav och de önskar ingenting mer av varandra. Allt är bra precis som det är. De är tillsammans och det räcker. När vi hittar den vilande kärlekens gömställe verkar det som det är just där som kärleken kan växa.

Kan det vara så att den största gåvan vi kan ge till vår älskade är en villkorslös kärlek? En vila?

Möjligheten att få vänta med svaret, att få dröja kvar, att få existera tillsammans i kravlöshetens trädgård. Att ge den andre ett sådant utrymme kan vara guld värt i ett nära förhållande. När kärlekens frö pressas eller stressas riskerar man att förlora potentialen den bär på.

Det är samma sak med orealistiska förväntningar på att relationen alltid ska vara blomstrande. Det kommer bara leda till trötthet. Istället för att njuta av den blomma som frodas trampar man ner allihopa i otålighet.

Det finns alltid dagar när du och din älskade kunde känna mer spänning och större attraktionskraft men ibland behöver man bara landa i sanningen: Det är bra som det är. För just i den uppgivenheten händer ofta något magiskt.

Kärleken vaknar till liv igen. Det som man trodde var dött och begravet föds på nytt i kärlekens vilande jord.

Vilan verkar vara dubbelbottnad. I den finns kärlekens gömställe men det är också platsen för en återfunnen kraft. När vi släpper taget om våra orimliga förväntningar på kärleken kan andra saker plötsligt börja växa som drömmar, lekfullhet och ömhet.

Att älska är att falla utan täckning, men vi faller inte bara en gång. Vi behöver fortsätta att falla för varandra livet ut. Ända tills fallet inte längre känns livsfarligt utan istället kan förvandlas till en oändlig rymd.

”Älska varandra men gör inte kärleken till en boja. Låt den hellre vara ett rörligt hav mellan era själars stränder.”  (Khalil Gibran)