Att vara överkänslig i en okänslig värld

För nästan fyra år sedan hörde jag talas om ett begrepp som besvarade så många frågor jag burit inom mig under hela livet. Mitt under ett nattpass på hemtjänsten berättade en kollega om högkänslighet.

Högkänslighet är inte en diagnos, utan klassas som ett medfött karaktärsdrag. Forskaren och psykologen Elaine Aron har skrivit boken ”Den högkänsliga människan – konsten att må bra i en överväldigande värld” och var även den som upptäckte högkänslighet. 

För att beskriva högkänslighet på ett enkelt sätt skulle man kunna säga att högkänsliga personer föds med ett nervsystem som är känsligare än hos genomsnittet. Vi är helt enkelt väldigt mottagliga för både känslor och alla sorters intryck. Något som kan vara både en välsignelse och en förbannelse.

Så länge jag kan minnas har jag varit väldigt känslig. Lika nära som jag har till tårar har jag till skratt, och det är inte ovanligt att jag blir rörd till tårar för att jag ser något fint, det går åt båda håll. 

Det där med att bry sig lagom mycket om saker är inte något jag kan relatera till, då jag ofta blir alldeles för engagerad i personers välmående. När min mormor drabbades av en svår stroke blev jag först ledsen för hennes skull, för att sedan bli ännu mer ledsen när jag tänkte på hur min mamma mådde, och hur hon skulle orka hantera allt.

Det är kort sagt känslostormar varenda dag, och på grund av det har jag nog alltid känt mig lite konstig. Lite för känslig. Lite för mjuk för en värld som kräver ett hårt skal. Därför var det som en uppenbarelse att få ett ord för det, men framförallt vetskapen om att inte vara ensam om att känna så.

Högkänsliga personer blir lätt överväldigade av intryck, ett besök på affären kan till exempel vara droppen efter en intensiv arbetsdag. Det har hänt att jag, helt omotiverat, har köpt ett storpack med värmeljus mitt i sommaren bara för att jag fått ett fullständigt hjärnsläpp.

Tyvärr verkar känsliga människor ses som svaga i dagens samhälle, något som bidrar till en ännu starkare känsla av utanförskap. Att våga känna innebär inte att man är svag, det innebär att man är modig. Sedan finns det stunder då det faktiskt är en börda att känna för mycket, nämligen de stunder då man glömmer bort att tänka på sig själv. 

Så, vad är syftet med denna krönika? Jag är otroligt fascinerad av hur människor interagerar med varandra, både genom språk och kroppsspråk. Att det finns personer som kan ta över ett helt rum bara genom att vara närvarande, men även de som tänker de mest gripande saker i det tysta. Med risk att låta som Pocahontas tror jag helt enkelt att världen skulle vara en vackrare och fredligare plats om fler människor kände mer.