Corona – vad är det som händer?

I de tider som råder – hur kan man som krönikör undvika att skriva om influensan corona , COVID-19?

I skrivande stund är läget på ett sätt men förändras varje dag beroende på antalet nya smittade och döda såväl i vårt eget land som världen över. Det gör att jag inte har en aning om vad som har hänt från det jag författat krönikan tills dess den kommit i tryck.

”Covid-19 är en infektionssjukdom som orsakas av ett virus. Sjukdomen påminner om influensa, med feber och hosta. De flesta blir lindrigt sjuka.” Så står det att läsa på Sjukvårdsupplysningens (1177) hemsida på nätet.

De flesta blir lindrigt sjuka, säger sakkunskapen! Ändå råder det nu fullständig panik i hela landet och runt om i världen. Vad beror det på? Jo, intensivvårdsplatserna räcker inte till, heter det.

Samtidigt känns allting så märkligt. För stort, liksom. Vi har haft virussjukdomar tidigare som spridits lavinartat här i Sverige. Vi lever inte i ett U-land och året är faktiskt 2020. Borde vi inte ha tillräckligt med resurser för att klara en s.k. lindrig influensa?

Skolor stängs, arbetsplatser töms, flyg ställs in, länder stänger sina gränser och börsen rasar. Det som händer får mycket allvarliga konsekvenser redan nu och hur slår det i framtiden?

När vi uppmanas att stanna hemma och att inte förflytta oss så inkräktar det på våra personliga liv. Och det handlar inte bara om skola och arbete. När större sammankomster av människor förbjuds går vi miste om teaterbesöket, styrelsemötet, konserten, sportevenemanget, ja till och med födelsedagsfesten. Att gå till affären och handla är heller inte längre självklart och semesterresan kan du glömma!

Jag har inga medicinska kunskaper och jag är ingen samhällsvetare! Jag skriver som den vanliga, enkla människan och jag känner stor oro.

Dels oro för vad det är som egentligen händer. Men jag känner också stor oro för den lilla människan. Gamla och sjuka människor. Ensamma och utsatta människor. Människor som kanske inte förmår ta till sig den information som sprids hela tiden, människor som av olika skäl känner desperation och skräck.

Deprimerade människor, människor vars liv som redan innan var svårt och skört. Vad händer med alla dem?

Käcka utrop om samarbete når mig via sociala medier. Hjälp din granne och ha koll på de gamla och sjuka i din omvärld! Sträck ut en hjälpande hand! Visst är det rart och visst är det underbart med den välvilja som plötsligt blomstrar.

Men jag tänker också att människan innerst inne är rätt egoistisk och girig. Att det oftast är ”jag själv ”som är viktigast! Något som bland annat visar sig när livsmedelsaffärerna töms på pasta och toapapper! Här ska det roffas åt sig – jag ska ha först! Vad händer med den som blir utan? Den som inte orkar, kan och vet?

Personligen avskärmar jag mig lite grann från corona och det gör jag för att orka. För att jag själv inte kan påverka det som händer – mer än att tvätta händerna ordentligt och låta bli att kramas fast jag gärna vill.

Jag avskärmar mig också för att dämpa hysterin och paniken. Sprider inte information hela tiden och låter bli att delta i domedagsprofetiorna på nätet. Istället för att göra varje dag till ett oroligt helvete väljer jag att leva ungefär som vanligt, här och nu i mitt vardagsliv och njuta av vårsolen. Tänker att lite sunt förnuft räcker långt. Känns det oansvarigt – ja, då är jag väl oansvarig då.

Ett tips: Johan Cullbergs Kris och utveckling. En alldeles utmärkt bok om krissituationer – stora som små. Hur vi reagerar och hur vi kan gå vidare. Köp boken begagnat, till exempel via Bokbörsen på nätet.

En sak till! Gynna de små lokala handlarna så att de överlever de här tiderna!

Medan jag försöker leva som vanligt och glädja mig åt våren sjunger jag på repeat Bobby Mc Ferrins låt ”Don’t worry – be happy”.

Det här är en krönika. Skribenten är fristående och åsikterna är skribentens egna.