Dagens låga räntor är oroande

Dagens låga räntor uppfattas som en skänk från ovan. Äntligen har vi råd med det vi vill göra! Bygga om köket, resa till Thailand – och fortfarande har man pengar kvar.

Räntor består av två delar. En hyreskostnad för pengarna och en beräknad risk för att utlånaren skall förlora pengarna. Risk kan aldrig vara noll.

Den kan vara låg men noll skulle innebära att summan av alla osannolikheter icke skulle kunna existera.

Det är en logisk omöjlighet.

Så en naturlig ränta är en beräknad förväntad avkastning från utlånaren och en riskpremie. Det gör att historiska räntor för bostadsutlåning var fram till sen 1990-tal runt 8 % ner till sedan ett antal år 1-2 %. Det är vad du betalar som konsument i slutledet.

Riksbanken som är grosshandlare i krediter och styr flöden har en ränta som är strax under nollstrecket.

Om lågräntepolitiken fortsätter kommer kreditsättningen att öka eftersom pengar är så billiga.

Det som skiljer från 1970-talet är att vi inte har någon inflation att tala om som skruvar ner det faktiska värdet av kreditexponeringen.

En skuld på 100 000 kronor 1974 hade redan 1979 tack vare enbart inflation ”amorterats” ner till 62 000 kronor. Idag är inflationen knappt mätbar.

Så en skuld på 100 000 kronor 2014 hade 2019 fortfarande kvar ett värde av 96 000 kronor. Avsaknaden av inflation idag och låg amortering är en farlig kombination.

Dagens låga räntor är oroande på olika sätt. De betyder att det inte finns så många andra möjligheter för kapital att öka sitt värde, vilket med andra ord betyder att mycket av ekonomin är svag.

I en stark ekonomi skulle företag suga upp kapital och betala högre räntor än bostadsköpare med stöd av en hög orderingång, vinster och investeringsbehov.

Låga räntor betyder att konkurrensen om pengarna inte är så hög att den driver upp räntan. Om företagen inte känner sig starka nog att konkurrera om pengarna säger det också en del om djupet på en kommande lågkonjunktur.

Låga räntor är politiskt gynnsamma eftersom de driver konsumtion och ger intrycket av att ekonomin går bra. Du kan se det som gashandtaget på en moped. Du vrider det i botten med låga räntor och mopeden går för fullt.

Folk lånar, spenderar och pengarna snurrar med den stimulans som de billiga krediterna ger. Problemet idag är att Riksbanken dragit gasen i botten i en normalkonjunktur.

Om en lågkonjunktur kommer har man nästan inga verktyg att stimulera ekonomin mer än att be det offentliga Sverige bränna mer pengar – men även det är redan utnyttjat. Så låga räntor är produkten av politik, i hela Europa, och man har redan utnyttjat verktygen man behöver för att skydda sig från en lågkonjunktur.

De rekordlåga räntorna har konsekvenser särskilt för dem som idag är 40-55 år där många riskerar segla in i pensionsålder med för litet eget kapital.

Varför? De låga räntorna har inte bara gjort att man underskattar framtida utgifter, eftersom vi som människor tenderar tro att dagens faktorer gäller för evigt, men man har också köpt fastigheter dyrt och man hinner tidsmässigt inte amortera ner för att få en stabilare pensionärstillvaro.

Man måste amortera när det inte finns inflation. Den faktiska pensionsåldern är sjunkande och ju äldre man är kommer desto svårare är det att öka inkomsterna.

Det gör att pensionärer om tio år kan vara den mest räntekänsliga gruppen eftersom de flesta inte kan öka sina inkomster och sin betydande exponering.

De låga räntorna gör att man tror sig kunna leva billigt som framtida pensionär. Det kan vara det omvända.

Låga räntor styrs inte av en naturlag, det är resultatet av politik och när politik är i strid med verkligheten tillräckligt länge vinner verkligheten.

De som idag känner sig som starkast, de 60- och 70-talister som ridit på kreditvåg och stigande fastighetsvärden, kommer antagligen råka ut för en fullskalig aha-upplevelse om tio-femton år.