Den flyktiga vännen sommaren

Man tar av sig jackan, tveksamt först och den åker allt som oftast på igen några gånger, men snart med självklarhet. Gruset på trottoarerna är nu borta och i luften anas något annat. Doften av jord, av liv, av förväntan. Sommaren är på väg.

Och varje år lovar man sig själv att den här gången ska man ta vara på den.

Vi säger det till varandra, som ett löfte, nästan som en ed. ”I år ska jag verkligen njuta av sommaren. Inte jobba för mycket. Spela många golfrundor. Sitta ute på nån trevlig uteservering. Grilla ofta. Läsa mer. Göra mindre.” Men så kommer juni och vi märker knappt när den börjar, för vi är mitt i avslutningar, deadlines och planering. Vi säger: ”Det lugnar ner sig snart.” Och medan vi säger det har den första sommardagen redan smugit förbi oss, obemärkt.

Sommaren är som mina barnbarn som snabbt springer före mig i skogen. Man hör skrattet, försöker hinna ikapp, men precis när man tror att man får tag i jackan eller tröjan, så slinker de undan, gömmer sig bakom ett träd, för att sedan ropa längre bort: ”Kom igen! Skynda dig morfar”

För det är något egendomligt med sommaren i vårt nordliga land. Den är ett undantagstillstånd. Inte bara vädermässigt, utan själsligt. Under några korta veckor får vi känna hur det kunde vara, hur det kanske borde vara. Vi öppnar våra fönster och altandörrar, våra hjärtan, våra scheman. Vi låtsas att det alltid ska vara så här. Ljuset. Värmen. Enkelheten. Men någonstans längst bak i huvudet vet vi att det är en lögn, men som vi så gärna vill tro på på.

Och så kommer juli. Då står allt i full blom, men redan då hörs en annan ton i vinden. Inte höstens, inte än, men något som viskar om att tiden är knapp. Värmen är intensiv, nästan tröttande, som om sommaren själv börjar bli mätt. Vi badar, vi reser, vi umgås. Vi tar bilder som vi ska minnas, men när vi tittar på dem i november känns det ändå som om de föreställer någon annans liv.

Det är inte så att vi inte försöker. Tvärtom. Vi bokar semestrar, planerar picknickar, fyller almanackan med lediga dagar som om vi därigenom kunde pressa mer sommar ur tiden. Men sommaren låter sig inte planeras. Den är bäst i ögonblicken man inte förberett: ett skratt i skuggan, ett plötsligt dopp i en överraskande varm sjö, ett samtal som varar till midnatt under en himmel som aldrig blir riktigt mörk, några kalla pilsner med nån god vän som man lite överraskande sprang på ute på stan.

Och så kommer augusti. Mätt, gulnad, lite trött i kanterna. Skolväskor dyker upp i reklamen, och man börjar fundera på tröjor igen. Det är fortfarande sommar, men i dess ögon syns en skymt av vemod. Vi går på kräftskivor, dricker nubbe, skrattar lite högre än vi känner, som för att hålla kvar det som håller på att glida oss ur händerna.

Och sedan, en dag, ofta utan förvarning är det över. Man går ut en morgon och märker att luften är en annan. Klarare, kanske. Kallare, definitivt. Löven har fått ett stänk av gult. Solen värmer inte längre som förut. Vi klär oss i tröjor utan att tänka på det. Det är september. Sommaren har gått. Igen.

Det är lätt att känna sorg över hur fort det gick. Över allt man inte hann. Men kanske är det just detta som gör sommaren så älskad. Dess flyktighet. Dess motstånd mot att tämjas. Den kommer som en vän från barndomen, stannar en stund, påminner oss om vem vi är när vi inte är upptagna med att vara upptagna och försvinner sedan igen.

Och varje år, när hösten sveper in, står vi där, lite vilsna, lite förvånade. Vi minns sommaren som något nästan overkligt. Men vi vet, innerst inne, att den kommer tillbaka. Att vi får en chans till, om vi har tur. Och att vi då, nästa gång, verkligen ska ta vara på den. Fast vi vet hur det blir. Och ändå längtar vi redan.

Jag inser att denna krönika kan kännas lite deppig, att jag redan några dagar innan midsommar redan börjat oroa mig  för att hösten är på väg. Men det är inte riktigt så jag menar. Det jag behöver bli bättre på är att njuta av sommaren i det lilla, i vardagen.

Vi nordbor har en alldeles speciell relation till sommaren, vilket jag tror beror på just att den är så olik dess motpol, vintern. Så efter en lång mörk väntan på den underbara sommaren så kan det kännas att den kommer och försvinner lika snabbt.

Men nu tänker jag njuta i fulla drag av denna sommar, varje enskild dag.