”Mannen, myten, legenden”
Minnesbilder kring Pehr G Gyllenhammar som avled i veckan.
Minnesbilder kring Pehr G Gyllenhammar som avled i veckan.
I en annan tid i ett annat liv hände det sig att jag blev ung kulturchef i Sveriges då näst största morgontidning, Göteborgs-Posten. Lars Hjörne var ägare, styrelseordförande, chefredaktör och ansvarig utgivare, i andra generation. Hans legendariske pappa, Harry, hade utvecklat tidningen till en framgångssaga med läslockande lokaljournalistik, god distribution, ett lågt prenumerationspris och en hög upplaga.
I många år konkurrerade GP med Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, stadens fiiina tidning, med den mytomspunne, närmast odödlige Torgny Segerstedt, som huvudredaktör. Han som skrev modiga och vredesfyllda ledare mot Hitler och mot nazismen, som medförde att tidningen gång på gång censurerades och drogs in under andra världskriget.
GHT gick i konkurs 1974. Då hade Torgny Segerstedt varit död sedan 1945 och Harry Hjörne sedan 1969.
I novellsamlingen Vishetslärarna skrev Ivar Lo-Johansson en briljant novell om Redaktör Grand (Torgny Segerstedt) och Redaktör Petit (Harry Hjörne). Låna på biblioteket – och läs….
Allting var egentligen författaren Anderz Harnings fel – eller förtjänst. Han skrev en ganska rolig bok, en satir som hette Tidningslorden. I den framställdes Lars Hjörne som en auktoritär tidningsledare, som förhindrade en fri nyhetsförmedling och inte tillät en fri kultur- och samhällsdebatt – av hänsyn till vänner och annonsörer.
Den bilden var helt osann. Rädd för att framstå som den som missbrukade monopolsituationen i Göteborg avstod Lars Hjörne som chefredaktör och ansvarig utgivare att utöva den makt, som var självklar på vilken dagstidning som helst. Då uppstod ett redaktionellt maktvakuum, som fylldes av mellanchefer som inte alltid hade samma publicistiska kompetens som Lars Hjörne.
Innan Lars Hjörne blev chefredaktör efter sin far hade han många års erfarenhet i olika positioner inom redaktionen – reporter, redaktionssekreterare, nattchef, chef för söndagsbilagan etc.
Lars Hjörne bestämde då – sedan Anderz Harnings bok publicerats – att rekrytera två etablerade publicister, för att motverka Anderz Harnings verklighetsbild. Detta stred mot GP:s tradition, där det inte var ovanligt att börja i vaktmästeriet och sedan avancera uppåt i den redaktionella hierarkin.
Arne Thorén, legendarisk USA-korrespondent i radio och TV, blev redaktionschef. Han var uppvuxen i ett tidningshem i Göteborg där hans pappa hade varit chefredaktör på kvällstidningen GT. Den andre var jag, som skulle ta hand om kultur- och samhällsdebatten. Arne Thorén var 50, jag var 30. Vi hade båda belönats med Stora Journalistpriset.
Lars Hjörne var svåger med Pehr G Gyllenhammar, koncernchef på Volvo, den mest respekterade svenske företagsledaren. Typiskt Ankeborg, raljerades det i fina kretsar i Stockholm, att den mäktigaste inom Göteborgs medievärld var gift med systern till den mäktigaste i Göteborgs och hela Sveriges industrivärld.
Lars Hjörne själv försvarade sig på den här punkten och brukade säga:
”När jag var 18 blev jag kär i Anne, som var 17. Hon hade en lillebror som hette Pelle och var 12 år gammal. Hur faan skulle jag veta att han en dag skulle bli chef för Volvo? Och skulle jag av den anledningen avstå från att vara ihop med tjejen jag var kär i och som jag senare gifte mig med?”
Svårt att argumentera emot….
Gyllenhammar fick först, 35 år gammal, efterträda sin pappa som chef för försäkringsbolaget Skandia. Ett år senare fick han efterträda sin svärfar som chef för Volvo. Under en tioårsperiod valdes Gyllenhammar varje år i en omröstning i ICA-kuriren till Sveriges populäraste man. Den populäraste kvinnan var Astrid Lindgren.
Som kulturchef på GP var det naturligt att bli inlemmad i stadens sociala etablissemang, med premiärer, fester och middagar.
Gyllenhammar och jag möttes då och då, jag intervjuade honom ett flertal gånger, välkomnade honom ofta att skriva artiklar i aktuella samhällsfrågor – vilket han gärna gjorde.
Inte sällan ringde Gyllenhammar och ville diskutera något jag själv skrivit i mina krönikor.
Särskilt minns jag vår diskussion när jag skrivit om toleransen och intoleransen. Jag hävdade att vi alltid skall vara toleranta. Men det finns en gräns. Vi måste vara intoleranta mot intoleransen. Om vi är toleranta mot intoleransen – då kommer intoleransen att få ökat inflytande på toleransens bekostnad. Därför måste intolerans mötas med intolerans. Ett perfekt diskussionsämne, mellan två liberaler.
En gång blev det publik batalj, oss emellan.
När Gyllenhammar valdes in i Folkpartiets styrelse skrev jag en kritisk krönika. Folkpartiet sade sig vara ett fritt idéparti, oberoende av alla maktintressen. Då kändes det för mig helt fel att i detta parti välja in Nordens mäktigaste industriledare i partiledningen, en man som redan satt i ledningen i andra maktsfärer. Gyllenhammar satt i styrelser inom bankvärlden, inom arbetsgivareföreningen, inom ett flertal industriföretag.
Min krönika publicerades som alltid en lördag.
Vid lunchtid blev jag uppringd av tjänstgörande redaktionssekreterare, som berättade att Gyllenhammar sänt in ett genmäle till tidningen med bud.
Jag tog mig till redaktionen vid Polhemsplatsen, några hundra meter från mitt hem på Storgatan, mellan Avenyn och Vasaplatsen.
Gyllenhammars genmäle var skrivet i högt tonläge. Minns särskilt orden ”Jag accepterar inte att Karl Beijbom tafsar på min heder.”
Gyllenhammars genmäle publicerades i tidningen dagen därpå, söndag.
GP:s tryckpressar låg i tidningshuset, i källaren. Före midnatt brukade tidningen vara tryckt. Då fanns alltid journalister från Aftonbladets och Expressens lokalredaktioner i Göteborg på plats för att hämta en nytryckt tidning – för att se om det fanns något att följa upp.
Polemiken Beijbom / Gyllenhammar väckte intresse. Tidig natt, mot söndagen, blir Lars Hjörne uppringd och väckt av kvällspressen där han ligger hemma och sover. Han får då frågan vad han anser om den aktuella polemiken.
Att Gyllenhammar blir kritiserad i GP var förstås bra för tidningen. Det visade att kritik mot Gyllenhammar fick förekomma i GP, fastän chefredaktören och Volvo-chefen var svågrar.
Lars Hjörne borde ha svarat: ”Jag följer debatten som alla andra tidningsläsare. Ser fram emot nästa inlägg.”
Det sade han inte. I stället sade han: ”Det var väldigt lymmelaktigt av Karl Beijbom att angripa Gyllenhammar på det där sättet”.
Att chefredaktören tar parti mot sin unge kulturchef, till förmån för den mäktige industriledaren, tillika svågern, skulle inte glädja någon PR-konsult.
Någon av kvällstidningarna, minns inte vilken, skrev på sin västsvenska löpsedel:
HJÖRNE STÖDER
GYLLENHAMMAR
MOT BEIJBOM
Jag måste medge att den unge rabulisten i mig…gillade läget.
Måndag morgon blir jag uppringd av Enst Knappe, en finlandssvensk hedersman och ryttare, i Volvos ledning, med ansvar för personalfrågor.
– Måste ni kivas i spalterna, du och PG. Jag tycker ju så mycket om er båda, säger en bekymrad Ernst Knappe i telefon.
– PG kan ju alltid slå en signal, genmälde jag lite sturskt.
Vid 15-tiden på eftermiddagen ringer Gyllenhammar.
– Ernst vill ju att du och jag skall talas vid…
Jag travesterar då Mao Tse-Tung och säger:
– Vi måste skilja mellan antagonistiska och icke-antagonistiska motsättningar, oss liberaler emellan.
Gyllenhammar skrattar och svarar:
– Det var ett dåligt genmäle jag skrev, men jag skrev medan jag fortfarande var förbannad.
Jag svarade:
– Ja, det var ett dåligt genmäle du skrev, och jag publicerade det genast så att du inte skulle hinna ångra dig.
Sedan skrattade vi båda.
– Men, fortsatte Gyllenhammar, varför skulle Lasse lägga sig i vår debatt och kommentera som han gjorde i kvällspressen?
Då svarade jag:
– Han är din svåger, inte min. Jag föreslår att ni gör upp detta inom familjen. Jag kopplar dig till Lasse….
Pehr G Gyllenhammar ville bygga ett imperium. Hans mest storstilade planer blev inte av eller misslyckades: Volvo / Saab-affären, Volvo / Norge-affären, Volvo / Renault-affären.
Nu är Gyllenhammar död, 89 år gammal. Min chefredaktör lever, bor i dag i Helsingborg, 95 år gammal. Göteborgs-Posten är inte längre i familjen Hjörnes ägo. Tredje generationen inom ägarfamiljen bekräftar vad som kallas för ”tredjegenerations-syndromet”:
Förvärva, ärva, fördärva. I viljan att bygga ett tidningsimperium gick allt åt pipan för Peter Hjörne, son till Lars, med PG Gyllenhammar som morbror och förebild i affärer.
Jag minns chefredaktör Lars Hjörne med kärlek och glädje. Hans värme, hans humor, hans publicistiska professionalism i lokaljournalistikens landskap.
Och jag minns hans härliga citat, till exempel den här:
”Det är min blygsamhet som gör min storhet så sympatisk.”
Det finns en Gyllenhammar-humor i Göteborg. Då kan det låta så här:
– Vad är det för skillnad mellan Gud och Gyllenhammar?
– Gud går inte omkring och tror att han är Gyllenhammar.
Pehr G Gyllenhammar var verkligen en person om vilken man kunde säga ”Mannen, myten, legenden”.