Krönika: Kommunal risk värre än fastigheter

Fastighetskris, fastighetsbubbla, och fastighetskrasch är ord som återkommer i riksmedia. Men det är ett mindre problem än den kommunala riskexponeringen. Folk kommer att betala för sitt boende till sista kronan även om det innebär blodpudding i tre veckor på raken.

Kommunerna däremot är helt klämda av ökade lagstadgade krav från Riksdagen, överskyffling av kostnader från staten, lägre sysselsättningsgrad genom immigration och en åldrande befolkning som kräver mer och mer tjänster.

Det finns i dagsläget 290 kommuner. Av dessa listar Tillväxtverket ett tjugotal som benämns ”genuint sårbara”, men den bedömningen omfattar enbart vilken beroendeställning en kommun har till en större arbetsgivare.

Det finns även en betydande dold sårbarhet i form av ökat ansvar utan ökande intäkter, eftersom nya invånare har rätt till tjänster och kommunala förmåner samtidigt som endast ett fåtal nya immigranter enligt offentliga data har beskattade tjänsteinkomster de första åren efter bosättning.

Okej, 284 av dessa är inte i västra Mälardalen så hur angår det KAK-området? Det kan ske på tre sätt. För det första, samtliga kommuner i området är med i Kommuninvest som lånar pengar billigt till kommuner mot att ett stort antal andra kommuner går i borgen för kommunen som lånar. I en offentligekonomisk kris i Sverige är det en stor risk att en kommuns problem blir andras problem.

Arboga lika skuldsatt som Malmö

Så om Sveriges största underskottskommuner som håller sig flytande med skatteutjämning som Malmö, Göteborg och Södertälje kan deras miljardproblem rullas ut till hundratals småkommuner. Det bör observeras att exempelvis Arboga har nästan lika hög skuldsättning idag som Malmö per invånare. Så marginalerna i en finansiell stress är inte höga.

Se det så här – alla som bor i ditt postnummer går i borgen för varandra. Så länge alla betalar fungerar det. Sedan blir det lågkonjunktur och många förlorar jobbet. Nu plötsligt har alla problem att betala.

För det andra, den kommunala ekonomiska exponeringen för utslussning och integration av nyanlända drabbar även kommuner med väldigt skiftande styrka. Vissa kommuner har väldigt liten arbetsmarknad för de som fått uppehållstillstånd. Man kan inte skuldbelägga immigranter. Problemet är att det fanns ingen plan hur dessa nya invandrare skulle kunna bli självförsörjande. Det är nu ett kommunalt problem när staten drar ner sitt ansvar.

För det tredje, en ändrad demografi med ökade kostnader för äldrevård som kommunerna är skyldiga att tillhandahålla enligt lag men skattebasen eroderas genom utflyttning av yngre skatteproduktiva medborgare och lägre sysselsättningsgrad.

Glädjande nog lever folk längre men det gör att tidigare beräknade tid för äldrevårdsinsatser ökar radikalt och med det kostnaden. Vi kan också räkna med att de som är födda på 1940-1950-talet som är uppvuxna med hög välfärdsservice kommer att nyttja mer tjänster än dem födda på 1920-talet.

Till det kan läggas att socialkontorens bostadsverksamhet har gått från temporärt härbärge till bostadsförmedling för livslångt boende, att framtida kommunala utfästelser som pensioner är underfinansierade och att skatterna inte kan höjas.

Med andra ord – det är upplagt för att inte gå ihop. Att ställa upp för val i höst för att bli kommunalråd är att anta en riktig utmaning.