Nästan alla spelar, men det är inte alla som vågar stå för det

Ni har säker sett oss stryka omkring längs med stadens gator. De ofta lite äldre killar som helt plötsligt har fått en förkärlek för spontana kvällspromenader på stadens promenadstråk och parker.

Vi tror vi smälter in. Vi tror ingen förstår vad vi håller på med. Så fort vi möter en ickespelare, sänks armen diskret och blicken höjs. Vi avbryta jakten.

Såklart bara temporärt, vi gömmer bara mobilen, stänger inte av eller stoppar den i fickan, sänker den bara för att snabbt kunna ta upp den igen – vi måste ju vara beredda att fortsätta vår jakt när vi är fria från blickarna.

Jag ser andra när jag är ute och åker i bilen. Det är fullt av oss. Och vi agerar likadant. När jag svänger upp på en gata händer det ofta att jag möter killar på trottoaren som ser skyldigt påkomna ut. Likt en nybliven tonåring – som i affären olovligt lagt en dubbeltwix i fickan, får de en ”inte-titta-på-något-blick”.

Jag kom på mig själv göra likadant häromveckan.

Jag var på väg till muséet. Det är ju fem ”pokestops” utplacerade där. Min flickvän slutar senare än mig och jag har en stund att fördriva.

Jag tar vägen genom gamla stan och inser i min jakt efter Pokémons att jag strax kommer behöva passera Skeppshandelns uteservering. Solen skiner gott den här kvällen och serveringen är full av folk.

Utan att jag tänker på det så sänks armen instinktivt och blicken vänder sig uppåt i det blå.

Jag promenerar förbi och hör mig även vissla lite diskret. Jag passerar det sista bordet och tillåter handen att komma upp igen.

Det där gick nog bra, det var ingen som såg min telefon tänker jag.

Jag är framme vid muséet och där är man helt exponerad för bilisterna som åker förbi. Inser att det måste vara uppenbart vad jag håller på med. Det kan ju vara någon som känner igen mig. Tänk om det är någon från jobbet, eller ännu värre, svärmor.

”likt en knarklangare”

Direkt vända jag ryggen mot vägen. Jag hör att det är flera bilar på väg och likt en knarklangare – när det glider fram en snutbil , smyger jag längs väggen för att smita in i gränden bakom muséet.

Jag har fångat några Pokémons och samlat in alla ”items” från ”pokestopsen”, så jag vänder tillbaka. Bara minuter senare går jag alltså återigen visslandes förbi samma uteservering helt oskyldig med blicken i det blå och mobilen illa dold bakom det bortre benet.