Politik – nu även i sängkammaren

Snart är det val! Drygt åtta miljoner av oss med svenskt medborgarskap får välja det parti som passar oss bäst. Jag själv får allt svårare att bestämma mig. Det infinner sig en märklig blandning av frihet och uppgivenhet när man står där med valsedeln i handen och tänker: ”Vem kommer jag att lita på den här gången?” För till skillnad från förr glömmer vi inte längre.

Internet, sociala medier och nättidningar har gjort politiken oförlåtande transparent. Varje löfte, varje misstag, varje handling ligger kvar som ett digitalt kvitto. Järnrörsskandalen, Toblerone-affären, kompisrekryteringar, ”Vi såg det inte komma”, Landerholm-slarvet och alla de där affärerna som ständigt dyker upp – allt finns där, som den politiska motsvarigheten till ”Jag vet vad du gjorde förra sommaren”.

Vem minns inte när en tidigare försvarsminister sa ”aldrig Nato” och sedan – efter ett kappvänderi på rekordtid – sa ”självklart Nato”? Då förstår man att det finns två sorters politik. En bäst före och en bäst efter. En som tror att ord är löften, och en som behandlar ord som tillfälliga väderleksrapporter. Reaktivitet istället för proaktivitet, ungefär som att teckna brandförsäkring först när lågorna redan slickar fasaden.

Att vara politiker är svårt – det förstår jag. Om vi letar efter änglar utan minsta ”lik i garderoben” kan vi lika gärna ställa in hela demokratin och gå hem, för sådana människor finns inte ens på LinkedIn. Men det är märkligt hur ofta politiker verkar tro att vi kräver perfektion, när det enda vi egentligen vill ha är något betydligt enklare: förmågan att ta ansvar, erkänna när man gjort fel och stå för det man sagt. Det är inte helighet vi efterfrågar, bara vanlig rak- och hederlighet. Och det borde väl ändå inte vara en bristvara i landets högsta maktkorridorer?

Men vi vill väl ändå att de som ska leda oss och stifta våra lagar är hyggligt ärliga, pålästa och verklighetsförankrade? När idéerna sinar, när visionerna ersätts av panik, då tar något annat plats: lagstiftningsnarkomani. Jag har skrivit förut att antalet lagar bara ökar i Sverige, oavsett regering och ideologi. Lagmassan växer och vi blir alltmer lagbundna. Det är som om vår tids politiska idé är att om vi bara reglerar tillräckligt mycket, så uppstår trygghet. Gränsen för politikens ansvarsområde flyttas centimeter för centimeter, tills den plötsligt står mitt i vardagsrummet och undrar vad vi håller på med i våra egna privata liv. Politiker nöjer sig inte längre med att hantera brott, försvar, vård, omsorg och infrastruktur – nej, nu ska även livsstil, kost, sociala normer och till och med känsloliv styras av riksdagen.

Är det till exempel en politisk fråga hur folk vill krydda sitt sexliv? Liberalerna har gått ut med att de vill förbjuda ”strypsex”. Det betyder, enligt vad jag förstår, att någon av parterna håller ett strypgrepp kring den andres hals under själva akten. Själv tycker jag att det är ett märkligt beteende, men om det sker i samförstånd och det bidrar till en bättre upplevelse i sexlivet så ska självklart inte staten lägga sig i. Sexpartners ska, enligt (L), inte ens få samtycka till sammanhanget. Den sadomasochistiska rörelsen lever farligt i Liberalernas Sverige; de riskerar att lagföras när de utför egna önskemål i sänghalmen. (L):s paradgren är ju den enskilde individens frihet, men nu vill de bestämma över individens fria val i sängkammaren.

Apropå lagstiftning. Nu har vi domstolar som ska avgöra om Micke Leijnegards två stulna pussar på en fest var ett ”sexuellt övergrepp”. Är detta ett trauma? Ska vi lägga skattepengar på att lagföra klumpigheter? Vi har kommit till punkten där rättssalarna blivit någon sorts relationscoachning med domarklubba. ”Hur kändes det här för dig?” ”Kände du att det var ett tryggt rum?” Och där sitter domare, åklagare och nämndemän som egentligen ville jobba med maffiamål men som nu måste reda ut vad någon menade med ett ”m-hm” i dunkelt köksljus klockan 02:47 på en firmafest. Jösses! Kan nästa steg för regeringen bli att lansera ett nationellt samtyckesformulär med Bank-ID?

Och hörni, ska staten verkligen bestämma hur människor får klä sig? Jag har svårt för det – även om jag personligen inte ligger sömnlös över ett eventuellt burkaförbud. Jag är ju inte direkt målgruppen; det närmaste jag kommit heltäckande klädsel är när jag försökt få på mig ett regnställ i motvind. Problemet är inte tyget. Det verkligt skrämmande är om människor inte får bära vilka kläder de vill av fri vilja. Tvång är en helt annan och betydligt allvarligare historia. Samtidigt finns det situationer där identitet praktiskt spelar en viktig roll och där burka blir ett hinder. När man till exempel hämtar barn på förskolan måste man kunna synliggöra vem man är. Bär man då burka så får man ytterligare ett fritt val: ta av sig plagget eller låta gubben hämta barnen.

Kanske är det inte fler lagar vi behöver, utan fler politiker som vågar lita på människors eget omdöme. Det vore en frisk förändring i politiken.