En resa i tiden för journalistiken

Sommaren 2000 lämnade jag det lilla Cloettasamhället Ljungsbro utanför Linköping, efter en intensiv, otroligt lärorik, men skvatt galen tid på gratistidningen Kanal Kuriren.

Huvudtanken var att konkurrera med jätten Östgöta Correspondenten, främst i mindre kommuner på landsbygden, men den idén var förstås lika världsfrånvänd som charmig.

Chefredaktören, vars största litterära hjälte var den salabördige Lasse O’Månsson (bland annat den första redaktören för Svenska MAD), ville i alla fall göra ett försök och jag åkte med i det projektet.

Journalistiken var ny för mig. Som många andra som ger sig in i branschen kände jag att jag ”tyckte om att skriva”.

Jag hade fått en del klapp på axeln för ett par (desorienterade) uppsatser på gymnasiet, och … kände att det fanns något i att efter eget huvud försöka förmedla något som kanske kunde slå an hos andra.

Det räckte för att jag skulle få en chans.  ”Jag gillar att skriva”. Att hitta orden, rytmen, melodin och kontexten för att bli läst behövde jag mig inte bry mig om. Åtminstone inte till en början.

Eller, inte de första dagarna i alla fall.

Chefredaktören, han var ömsom tillåtande, ömsom kolerisk.

Fortfarande idag, snart trettio år senare, kan jag vakna kallsvettig av skriken som påminner mig om att jag fokuserar på helt fel saker.

”Det är ju inte DET som är grejen”.

Att inte överdriva var en annan lärdom jag har med mig från den tiden.

”Spara på invektiven tills du verkligen behöver dem” var en av dogmerna.

Ett löfte som inte riktigt hålls alla gånger.

Ambitionen med Kanal Kuriren var i alla fall att ge en röst åt  ”de vanliga människorna”, där ingen historia var för liten eller för banal för att återges.

Stora egenannonser basunerade ut att tidningen var ”total lokal”, vilket gjorde att sidorna snarare uppläts åt storys om ”Paddor på parad” (hemma hos en förtidspensionerad kvinna som samlade på … porslinspaddor ) och att lista smeknamn på personer i ”Pitthult”, som Ljungsbro tydligen kallades, än att i demokratins namn skriva pliktskyldiga referat från politiska möten och annat som givetvis hade ett stort värde, men inte för Kanal Kurirens affärsmodell.

Hur som helst. Jag gjorde något år där och tog mig an människor och livsöden som i grund och botten inte var intressanta. Eller,  de var det,  men inte tillräckligt för att någon annan tidning ens hade tänkt tanken på att åka dit.

Parallellt med jobbet på redaktionen, belägen i en dragig och åttakantig gammal busstation, kämpade jag för att hålla i de journaliststudier jag hade påbörjat.

Men när det så blev dags för det första sommarjobbet, då bestämde sig Kanal Kuriren och chefredaktören för att ta semester.

”Gone fishing” var texten som mötte de trogna läsare som hade vant sig vid att  kunna kliva in på redaktionen för att prata bort en halvtimme eller betydligt längre, innan de tog bussen bort, alternativt hem.

Men. Eftersom skolan nu krävde att vi elever skulle tillbringa juni, juli och augusti på någon form av tidning (eller radio eller tv) gjorde jag saken lätt för mig och vände hemåt.

Jag hade gett Köping fingret efter nian (utan någon klar anledning) och dragit nedåt landet. Nu drog jag in det och fann mig själv sitta och darra på mitt allra första morgonmöte på Bärgslagsbladet/Arboga Tidning – som jag hade full koll på innan jag ens klivit ur hissen på tredje våningen, där redaktionen låg och fortfarande ligger, för första gången.

Dels eftersom jag själv hade fått en del rubriker som okej pingisspelare under min uppväxt, men framför allt eftersom min mamma alltid hade satt en ära i att ha morgontidningen, även om ekonomin stundtals inte tillät det.

Men nu satt vi där. Jag och ytterligare någon sommarvikare, som förstås var duktigt upprymda över att få komma till en ”riktig” redaktion.

Här skulle nu kommunalråd avsättas efter smaskiga avslöjanden, och det gärna vecka två. Ganska snart förstod vi att det inte var riktigt läge för det.

För så här var det: Kort innan vi kom för att göra de där avslöjandena jag pratade om hade dåvarande vd:n för det som hette Ingress Media genomfört en organisationsförändring som inte var att leka med.

Snabbt beskrivet sade den hej då till de traditionella befattningarna på redaktionen: Reporter. Redigerare. Fotograf.

Från och med nu: Multijournalister.

Folk var rasande.

Nej, fel. Folk var RASANDE.

Journalistförbundet var rejält kritiskt och flera av fackklubbarna hade starka ideologiska invändningar mot att arbetsrollerna nu blandades, med resultatet att alla skulle göra allt.

Det var en … spännande första vecka, där ingen av de rutinerade reportarna (okej, kanske någon) hade en enda egen idé och helt plötsligt inte såg några speciella jobb framför sig.

Håglösheten var i det närmaste total, men allt det där lade sig. Saken lade sig. Med tiden hittade tidningen tillbaka.

Framför allt gick tekniken framåt, vilket var en stor förutsättning om nu till exempel en skrivande reporter också skulle fota.

Och sommaren gick. Och jag blev kvar. Och kvar. Och kvar.

En dag åkte jag till Stockholm, men kom tillbaka.

Efter totalt 26 år vaknade jag och kände att jag saknade något.

Ursprunget. Inte Kanal Kuriren och den galne men fostrande chefredaktören, utan mer idén om att ingen historia är för liten för att kunna berättas.

Det har den kunnat göras även hos den större tidningen. Tack för det.

Nu ska jag göra det ännu bättre, här.