Skatta dig lycklig – skaffa en vän som Filip

Livet. Att leva innebär inte alltid att luften man andas är lätt.

Man kan och man ska skatta sig lycklig åt många saker. Jag antar att ordspråket inte menar via skattesedeln, att bilförare, nikotinister eller andra måltavlor för vår regering ska anse sig lyckligare än gemene man. Jag antar att det istället handlar om den svårdefinierade självkänslan.

Det finns massor av saker att skatta sig lycklig över. Det faktum att vi lever i Sverige: ett land med välstånd, fred, en sällan sinande tillgång på livsmedel, ett harmlöst klimat och dessutom med möjligheten att hjälpa människor som har fötts under sämre förutsättningar på andra platser runt omkring Jorden.

Saker vi tar alldeles för givna men som inte gäller för den absolut stora majoriteten av de sju och en halv miljard människorna som lever på vår planet. Eller för de dryga hundra miljarderna som en myndighet i Washington D.C kommit fram till någonsin har levt genom historien.

Vi i lilla Sverige tillhör alltså promillehaltens promillehalt när det kommer till levnadsstandard, det är något för dig och för mig att skatta sig lyckliga över.

Några år efter 20 lämnade jag hembygdens trygga famn för studier i Uppsala, bildningens högborg där kråkorna enligt legenden talar latin.

Flytten var mentalt betydligt längre än de tolv mil den innebar rent geografiskt. Utöver Jocke Barcks storebrorsa John – innan en ytterst ytlig bekant – kände jag noll och ingen i hela staden.

Kvar på hemmaplan fanns världens bästa kompisgäng, det kompisgäng som bildats genom skolgången och idrotten och som förändrades i grunden förra sommaren av den händelse som David Eriksson så fint beskrev i förra numret av denna tidning.

En händelse som blev en del av oss alla för resten av våra liv, som kommer till mig varje dag och som jag om jag någon gång i framtiden orkar tänker skriva om.

För att undvika ensamhet gällde det från start att sälja ut sig själv socialt och försöka delta i så många sammanhang med så många personer som möjligt. Visserligen gavs det goda möjligheter till detta i form av drypande insparkar bland likasinnade som inte heller kände någon.

Det var okänd mark, krocken med det akademiska Uppsala var på många sätt enorm mot fina Köping och jag mötte människor med politiska åsikter, klädstilar, ekonomiska och kulturella bakgrunder jag tidigare aldrig stött på.

Med tiden tuggade jag mig långsamt in i det, jag etablerade mig i ett annat liv även fast jag givetvis försökte behålla så mycket av mig själv som möjligt.

Besöken hem blev både färre och kortare med tiden, jag lärde mig att älska Uppsala.

Jag lärde mig att älska människor där, en så mycket att det blev min flickvän och så här åtta år senare finns det flertalet vänskaper som jag betraktar som potentiellt livslånga: en av dessa är Filip.

Filip satt i samma sits som jag och vi klickade direkt. I mångt och mycket var vi varandras likheter, i andra totala motpoler.

Det utnyttjade vi till vår fördel.

Tillsammans började vi observera omgivningarna och utvecklade ett eget språk som ingen annan förstår. Idag bor vi femton mil ifrån varandra, vi ses så inte så ofta som vi vill men så ofta vi kan och när vi väl gör det har vi alltid lika roligt, så har det varit sedan vi träffades i sena augusti 2011.

Filip bejakar ständigt men inte okritiskt min personlighet som ingen annan. Han besitter förmågan att framhäva styrkor och förlåta svagheter.

Att få komplimanger från en av ens närmaste gör underverk för självkänslan, alla borde skaffa sig en vän som Filip och jag kan skatta mig lycklig över honom. Jag hade inte varit den jag var idag om det inte var för Filip.

Ikväll sover Filip på min soffa, han har med tiden även kommit in i det i grunden förändrade kompisgäng som i år igen ska ner till Tjeckien.

Det blir aldrig detsamma givetvis.

Bland de sorger, mörker och sömnlösa nätter som livet innebär finns det trots allt mycket att skatta sig lycklig över.

Vi lever.