Ta alltid ut segern i förskott

Gustave Eiffel skapade, först i sin hjärna och sedan i verkligheten, Eiffeltornet 1889, inför världsutställningen samma år. Åtta år tidigare, 1881, skapade han stommen till Frihetsgudinnan i New York.

Först en vision, en dröm, en längtan, en sång. Sedan en ansträngning – som om all vision och optimism i huvudet skulle kunna bli möjlig, skulle kunna bli verklighet.

Sedan resultatet, en spegling av drömmen, en bekräftelse på att visionen och optimismen i förening nästan alltid bär frukt, leder till framgång, leder till förverkligande och realisering.

Häromåret firade jag min 100-årsdag. Sanningen att säga var detta åtskilliga år för tidigt.

Men – min pappas mormor, Karolina Kahl, blev 104. Hon kom från Göteborg,  tillhörde en känd kaffesläkt, men gifte sig i Eskilstuna, med en sjökapten. I hela sitt liv längtade hon hem till Göteborg, men kom aldrig tillbaka.

När jag, 30 år gammal, av dåvarande ägare och chefredaktör, Lars Hjörne, erbjöds att bli kulturchef på Göteborgs-Posten, tackade jag ja. Jag ville vid den tiden, senare 70-tal,  gärna vara publicistiskt verksam i Göteborg.

När jag tackade ja och flyttade till Göteborg från Stockholm kändes det som om jag förverkligade min pappas mormors dröm, att komma till Göteborg.

Ja, ja….Karolina Kahl blev alltså 104 år.

Själv siktar jag mot 105 år innan graven. Säker kan man ju aldrig vara. Man kan bara hoppas.

Genom att fira min 100-årsdag åtskilliga år i förskott försäkrade jag mig själv att inte gå miste om att få fira min egen 100-årsdag.

Om jag – ja, tack, Min Herre – får chansen att bli 100 år gammal har jag, då, chansen att fira min hundraårsdag en gång till.

Som sagt – allt som är skapat är skapat två gånger. Först som en dröm, en längtan, en sång. Sedan i verkligheten.

Men om drömmen, visionen, sången, längtan uteblir – då blir det ingen ”celebration”, varken en första gång eller en andra gång eller någon gång.

Jag framhärdar i mitt personliga valspråk:

”Allting är möjligt för den som tror att allting är möjligt.”

1961 sade John F Kennedy:

”Innan detta decennium är till ända skall vi ha placerat en människa på månen.”

Alla som jobbade med det amerikanska rymdprogrammet misstrodde denna vision. De trodde inte att visionen skulle kunna förverkligas, kanske aldrig, men framför allt inte så snabbt.

Men – alla som jobbade med det amerikanska rymdprogrammet blev så besjälade av denna vision, alla kunde i sitt mentala inre se amerikanen som knallade omkring på månen….och redan 1969 kunde Neil Armstrong ta sina första steg på månen och yttra de berömda orden:

”Ett litet steg för en människa, ett stort steg för mänskligheten”

Jag älskar att berätta sanna anekdoter från idrottens värld. Minns inte, kan ha berättat dem förut i någon tidigare söndagskrönika. I så fall – väl värda att påminna om.

Eller också, kära läsare, läser du detta för första gången.

Länge var mänskligheten övertygad om att ingen människa kan springa en engelsk mil under fyra minuter.

Men – 1954 sprang den engelske läkaren, Roger Bannister, en engelsk mil under fyra minuter på ett löpband. I nästa lopp på kolstybben gick han ut, sprang och bevisade att det var möjligt att springa en engelsk mil under fyra minuter.

Sedan dess har närmare 2000 löpare gjort detsamma. Ty de har vetat att det går.

En amerikansk höjdhoppare, Dick Fosbury, drömde om olympiskt guld vid OS i Mexico 1968.

Han tränade och tränade, han studerade de bästa hopparna. Men – han nådde aldrig de höjder som krävs för att vinna olympiskt guld.

När det var ett och halv år till OS i Mexico bestämde sig Dick Fosbury för att utveckla en egen stil. Han experimenterade och experimenterade.

När OS i Mexico ägde rum 1968 kablades inga TV-bilder ut över världen i större omfattning än när Dick Fosbury vann olympiskt guld genom att som den förste hoppa över höjdhoppsribban med ryggen före – det som kom att kallas Fosbury Flop. Detta är den stil som ännu i dag är den mest framgångsrika inom höjdhoppningen.

Jan Boklöv inom backhoppningen bevisade detsamma. Genom att skreva med skidorna skapade Boklöv den så kallade V-stilen – och Jan Boklöv kunde hoppa längre än någon tidigare backhoppare någonsin gjort.

Ett tredje exempel är Bill Coach inom längdskidåkningen.  Han bevisade att man åker skidor snabbare om man åker skridskor när man åker skidor. Den skidstil som i dag kallas för skating.

Dessa tre – Fosbury, Boklöv och Coach – bevisar att det inte räcker inte med en tydlig målbild och en inspirerande vision.

Dessa tre idrottsmän –  en höjdhoppare, en backhoppare en längdskidåkare bevisar: att vision plus innovation är en oslagbar kombination.

Denna insikt kan vi alla ta till oss i våra egna liv, oavsett vilken vision som inspirerar oss, oavsett vilken målbild som vägleder oss, oavsett inom vilket område vi vill överträffa våra vildaste förväntningar.