Krönika
11:56 | 22 april 2021

The berättelse om när västvärlden går åt helvete

Jimmy Bladh skriver om kultserien The Wire.

Påsken -20 låg jag hemma med feber och muskelvärk. Lukt- och smaksinnet borta i tio dagar. Med största sannolikhet covid-19 som spred sig som en löpeld och orsakade kris och panik. Jag tog mig helskinnad igenom och omsatte sjukdomstiden till att äntligen se The Wire.

I år var det så åter dags igen, när påsken stod för dörren stod det positivt på PCR-testet. Återigen och fortfarande covid, men inte lika mycket kris och panik.

Känslan är i alla fall att vi går mot ljusare tider både bokstavligt och bildligt. Denna gång säkert den där brittiska mutationen, men nu utan symptom. Dock givetvis strikt karantän att förhålla sig till.

Eftersom jag är den rutinmänniska jag är, och eftersom The Wire visade sig vara vad det var så har de fem säsongerna återigen arbetats sig igenom.

För det är så man måste ta sig an The Wire: genom hårt arbete. Lustfyllt visserligen, men det duger inte att slänga ett halvt öga.

Det ska helst vara hermetiskt tillslutet, utan kontakt med omvärlden. Fullt fokuserat på det epos som utspelar sig framför dina ögon.

Det är så man måste ta sig an The Wire: genom hårt arbete.
The Wire har
hög svansföring, minst sagt pretentiös. Skaparen David Simon kan i olika uttalanden tolkas att hans grekiska tragedi inte är värdig den medelmåttiga tittaren. Serien utspelar sig i Baltimore, Maryland, en amerikansk kuststad på dekis med en storlek snäppet större än Göteborg. Arbetarklassen håller på att försvinna när industrierna automatiseras. Majoriteten av befolkningen är svart och outbildad. Klassklyftorna, avfolkningen och brottsligheten är enorm.

Skildringarna varieras, vi får exempelvis följa vardagen kring den slitna oranga soffan på gården vid låghusen, antingen igenbommande eller befolkade av narkomaner, lösdrivare eller skolkande ungdomar. Vi får även följa de kostymprydda sammanträdesrummen där makthavarna gör precis allt för att hålla sig kvar vid makten eller klättra i skrupelfria system. Vi får också följa precis allting mitt emellan.

Redan den första säsongen introduceras droghandeln; de tunga spelarna som driver den och rättsväsendet som ska förhindra den. Därefter är ”the game” ständigt närvarande på ett eller annat sätt.

Explicita eller implicita kopplingar till rikedomar, död, fängelse, spruckna drömmar och avsaknad av drömmar. Varje säsong har sitt tema, exempelvis får vi i säsong två följa med ner till hamnen där allt – lagligt eller olagligt – förs in under rigorös kontroll, och under den helt magiska fjärde säsongen ges vi en inblick i skolsystemet och de ungdomar som med deras förutsättningar egentligen bara har en framtida arena: droghandeln.

Och det visar sig gång efter annan inte vara någon arena för framtidstro.

Kriminalarna Lester Freamon och Jimmy McNulty grillar en misstänkt i förhörsrummet. Foto: HBO Nordic


Annars är serien
fri från moralkakor. Fri från polarisering. Handeln med droger, dess huvudaktörer och polisen är själva grunden, men för den som pallar hänga med läggs ett gigantiskt pussel med allt som pågår vid sidan om.

Den som är god är inte alltid god, den som är ond är inte alltid ond. Den som utger sig för att vara god är inte god, och den som förefaller vara en osympatisk bad guy är i själva verket en sympatisk… bad guy. Politiken är cynisk och korrupt, media är cynisk och korrupt, fackföreningarna är cyniska och korrupta, knarkhandlarna är cyniska och korrupta och ja… polisen är i allra högsta grad cynisk och korrupt. Men allt har även sin charm.

Spänningen är stundtals brutalt uppbygd. Men det är ingen skjutglad action som väntar under de cirka sextio timmarna. Exempelvis så avlossas bara ett vapen tillhörande polis i bild, och då av misstag. Trots sin ålder är serien fortfarande aktuell: förra veckan sköts den unga Daunte Wright till döds av polis, av misstag.

Den som förefaller vara en osympatisk bad guy är i själva verket en sympatisk… bad guy.
”Shirts and drawers
little longer, that’s all”, summerar en kvinna på ett medborgarmöte i West Baltimore när hon optimistiskt söker seperara dagens ungdom från sin egen generation.

Mina egna efterforskningar gör gällande att kurvan inte pekar uppåt runt korsningen N Mount Street och Fayette, antar att det är som fikabordets poliser konstaterar när en av dem menar att de absolut inte kan kalla det de håller på med för ett krig mot droger med motiveringen: ”wars end”.

The Wire kryllar av fantastiska karaktärer, skriver Jimmy Bladh. På bilden syns Barack Obamas favoritkaraktär Omar. En modern Robin Hood med en twist. Foto: HBO Nordic

Karaktärer? Massor. Fantastiska. Bäst. Men de får ni upptäcka själva. Barack Obamas favorit är Omar, personligen har jag svårt att välja. McNulty? Daniels? Bunk? Bubbles? Kima? Prez? Stringer Bell? Absolut inte Marlo Stanfield. Inte Rawls heller. Randy Wagstaff? Lester Freamon?

Omar? Omar är bäst, men det är alla andra också.

Håll i och håll ut, och håll er friska.


The Wire sändes mellan 2002-2008 och finns att streama på HBO Nordic. Krönikörens rekommendation är att använda dig av engelsk undertext för så autentisk upplevelse som möjligt.

Det här är en krönika. Skribenten är fristående och åsikterna är skribentens egna.

Från löpet

Dagens lunch

Grattisannonser

Boka en gratis grattisannons för publicering här på magazin24.se

Minnesannonser

Välkommen att boka in din minnesannons på magazin24.se
+
-