Välkommen, våren!

Det finns få ord som rymmer så mycket som ordet vår. Det är både ett väder, en sinnesstämning och ett löfte om förnyelse. I Vivaldis berömda konsert ”La Primavera” är våren ett crescendo av smältande snö och spirande liv.

Den svenska våren är inte en glasklar övergång från mörker till ljus, utan snarare ett nervöst tillstånd – som ett slags nationellt skov där vi ständigt undrar: Är den här för att stanna? Vi vet att ljuset är på väg, men vi vet också hur ofta det vänder.

Erik Axel Karlfeldt skaldade:

”Och det är vår! Det är vår i alla fall,
och det är livets vår, fast det är kallt.”

Vi är ett folk som lärt oss att vänta, att inte ta ut segern i förskott. Vårsolen värmer, ja – men den gör det blygt. Och ändå: den finns där. Ljuset återkommer. Det är som att vi varje år måste övertygas på nytt om att livet faktiskt går vidare.

”Visst gör det ont när knoppar brister”, skrev Karin Boye – en rad så ofta citerad och så älskad. Men just på våren får den åter sin skärpa, för förändringens smärta är ett tema vi aldrig kommer undan.

Göran Greider har i sin dikt Jag ropar på våren skrivit:

”Jag vill gå ner på knä i gruset, i ljuset, 
 jag ropar på våren 
detta är inte bara ett rop på bättre väder, 
detta är ett rop på frihet.” 

Det är detta som förenar alla våra vårar – oavsett om de är svenska, sydeuropeiska eller arabiska. Våren är ett rop på frihet, på förändring, på att något nytt är möjligt.

Vi minns den arabiska våren. Ett decennium har passerat sedan människor i Tunis, Kairo, Damaskus och Sanaa gick ut på gatorna, bar på blommor, plakat och hopp. Vårens språk talades över hela regionen – drömmen om en ny början, ett uppvaknande ur decennier av förtryck och stagnation.

Även om många av drömmarna kvävdes av krig, diktatur och besvikelse, förblev den symboliska kraften i ordet ”vår” intakt:  en tid då något djupt mänskligt spirar. Tron på och hoppet om en förändring. Det är därför våren har ett så starkt fäste i vår litteratur, i vår musik, i våra sinnen.

Olof Lagercrantz skrev att våren är ”en bekräftelse av att vi finns”. Och det är precis så den känns – som ett erkännande. Efter månader av mörker och stillastående får vi återvända till något levande. Fågelsång i gryningen. En krokus i asfalten. En grannes glädje över att redan ha tagit fram grillen.

Men våren är också ett ansvar. Att ta emot ljuset kräver att vi tittar på det vi gömt undan under vintern. Sorgen, rädslan, längtan. Det är inte alltid så lätt,  men det är nödvändigt.

Tomas Tranströmer skaldade:

”Den första fjärilen –
så skör i sitt uppdrag
att öppna världen.”

Vårens verkliga skönhet ligger inte i solskenet utan i viljan att släppa taget om det gamla – att våga förändras. Och just den viljan är det som för oss genom hela livet, år efter år. Våren viskar inte bara om blommor. Den ropar om mod. Om förändring. Om att öppna fönstret trots att luften ännu är kall.

Och vi lyssnar. För vi behöver den viskningen, det ropet, varje år.

Karin Boyes dikt är en av våra folkkäraste svenska dikter. Den förtjänar att läsas i sin helhet igen och igen, särskilt i vårens tid som nu:

”Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                                   och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  –
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  –
svårt att vilja stanna
                                  och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                        som skapar världen.”