Krönika
09:00 | 28 november 2021

Vårt gemensamma samhällsbygge

Carl Olov Persson skriver om politik och näringsliv.

Nu har vi tackat av Stefan Löfven. Jag misstänker att det är den första svenska statschefen som v­arit lite mer insatt i hur företagandet fungerar. Det har han inte fått lära sig som företagare – utan som förhandlare med företagare.

Han visste att det krävs människor med idéer och handlingsförmåga som vågar ge sig på uppgiften att skapa sysselsättning, inkomster till sysselsatta och skatteintäkter.

Som före detta företagare vet jag hur man måste balansera sig fram för att lyckas. Man måste ha en bärkraftig företagsidé. Man måste ha en bank som tror på idén och ställer upp.

Man måste värva medarbetare som skapar trivsel och nöjda kunder.

Verksamheten måste få okej från revisorer och myndigheter.

Politiker rekryteras sällan bland företagare. När jag som företagare sålde byggmaterial i Arboga och samtidigt var politiskt engagerad fick jag aldrig sälja något till kommunen på orten. Den offentliga sektorn var inte så stor på den tiden, så det var inte så viktigt.

Tack vara nöjda privata kunder och företag gick affärerna bra.

Många kunder ville diskutera samhällsfrågor. Jag fick göra vad jag kunde för att styra över samtalet mot frågor som rörde kundernas behov av byggvaror.

Många förstod att jag satt i en svår sits. En dag kom inköpschefen på ett av de större företagen på orten in på kontoret och ville ha ett personligt samtal.

”Du borde sluta med politik. Genom ditt politiska engagemang förlorar du kunder” sa han. ”Du kan inte se någon av dina affärskollegor i tidningsspalterna.”

Jag tackade för hans omsorg om mig och svarade: ”Jag kanske skall tona ner inläggen en aning men jag kan inte svika mitt ansvar för utvecklingen.” Sedan fortsatte jag som bygghandlare och politiker men skilde givetvis på uppgifterna.

Under min tid i riksdagen mötte jag egentligen bara två – av 349 – ledamöter med småföretagarbakgrund

Det finns politiker med erfarenhet av företagande, men inte många. Före detta V-politikern Stig Henriksson i Fagersta var en. Han såg till att Bergslagssjukhuset i Fagersta blev ett kommunägt aktiebolag.

Han sa: ”För första gången fick jag värva kunnigt folk till en styrelse”.

Han hade växt upp i en företagarfamilj. Fadern hade drivit en diverseaffär några mil utanför Kiruna. Dit hade Kirunaborna vallfärdat för att handla.

Bergslagssjukhuset blev en succé men den socialdemokratiska landstingsmajoriteten såg till att Fagerstaborna rättade in sig i ledet, sjukhuset återgick till att vara en landstingsangelägenhet.

En före detta småföretagare i våra trakter, som utvecklat sitt företag till att bli ett börsnoterat storföretag sa: ”Kommunens politiker och tjänstemän ställer krav men visar aldrig någon uppskattning.”

Riksdagspolitikerna rekryteras inte heller ur företagarleden. Under min tid i riksdagen mötte jag egentligen bara två – av 349 – ledamöter med småföretagarbakgrund, övriga var före detta ombudsmän, kommunalråd etc. Säkert mycket skickligt folk.

Min riksdagskamrat Göran Magnusson och jag reste tillsammans till och från Stockholm. När vi passerade Köpings hamn tittade Göran ut och kollade om det låg några fartyg vid kajen. Han var ordförande i hamnstyrelsen.

Han sa: ”Du borde sitta med i hamnstyrelsen, men det kan ju inte jag föreslå”.

”Jag kan kanske tänka ut några idéer och återkomma” svarade jag.

Några veckor senare träffades vi på riksdagskaféet. Jag föreslog honom att göra upp med ”Farmartjänst” för att ersätta delar av den fast anställda personalen och köpa tjänster. Då får du hjälp av människor som är vana med obekväma arbetstider. Måste en båt lossas nattetid eller tidig morgon så ställer de upp utan att kräva hutlösa tillägg för obekväm arbetstid.

”Du vet inte hur svårt fack vi har att förhandla med” blev svaret.

Just då stod Göteborgs hamn tyst på grund av långvariga strejker. Jag försökte men till ingen nytta.

När Göran Magnusson var kommunalråd i Köping erbjöd jag mig att tillsammans med disponent Bernt Nordqvist på Axel Anderssons Eftr. att ta ansvar för en satsning på ökat företagande i Köping.

Målsättningen skulle vara att Köping på nytt skulle få 30 000 innevånare.

”Du skall veta ”sa Göran, ”det finns många inom kommunen som vill göra det här jobbet.” Det blev ingen satsning alls.

Vavin, ägt av det förmögna Belgiska Kungahuset, besökte oss men ingen från kommunerna ställde upp.

Ett exempel från min tid som företagare:  Vi sålde stora mängder täckdikningsslang.

En dag kom företaget Vavins säljare in och ville sälja motsvarande produkter. ”Starta tillverkning i våra trakter så har ni mig som kund” blev mitt bud.

Någon vecka senare kom företaget tillbaks för samtal om etablering. Jag kontaktade stadsarkitekterna i både Köping och Arboga och berättade om intresset.

Vavin, ägt av det förmögna Belgiska Kungahuset, besökte oss men ingen från kommunerna ställde upp. Vi fick bara några kartor att visa upp. Vavin etablerade sig i Kjula utanför Eskilstuna.

Det finns omkring 6000 företag i Västra Mälardalen. Anställda på företagen för dagligen samtal med 10 000 tals företag över hela världen.

Deras medverkan i rekryteringen av nya företag till Västra Mälardalen skulle ge snabba resultat.

Politiker och näringslivschefer, vill ni se ökat företagande i Västra Mälardalen så odla relationerna med företagen i kommunerna.


Det här är en krönika. Skribenten är fristående och åsikterna är skribentens egna.

Från löpet

Dagens lunch

Dagens lunch

Grattisannonser

Grattisannonser Boka en gratis grattisannons för publicering här på magazin24.se

Minnesannonser

Minnenannonser Välkommen att boka in din minnesannons på magazin24.se
+
-