Vill du göra slut?!

Jag ska försöka förklara hur vårt förhållande inleddes, men framförallt vad som håller på att slita oss isär. Och det är inte jag, det är faktiskt du.

Det måste ha varit McDonalds, jag tror det var så det var. Mitten av 90-talet. Det var nog då första trevande stegen gentemot varandra togs, det var kärlek vid första ögonkastet. Jag minns hur exklusivt det kändes, Köping hade ju inte McDonalds så efter IKEA-besöket på Hälla fick man sätta tänderna i en Big Mac. Din skapelse. <3

Därefter tror jag ingen av oss tittade tillbaka. Du visade upp dina fantastiska sidor och jag älskade varenda en. NBA-basket, filmer, frukostflingor, alla artister, dokumentärer som du gör bättre än alla andra, paketering.

Din historia, hur du på 1900-talet klev in som Supermakten med Stort S efter att ha genomgått inbördeskrig bara några decennier tidigare. Räddade Europa från fascism och nazism. Låt vara att du ibland har lagt dig i och kladdat en del i konflikter du inte haft med att göra, men ibland kanske man måste knäcka några ägg för att göra en omelett?

Du har utöver maten, kulturen, idrotten och en massa annat alltid varit min trygga punkt. En garant för stabilitet. Vi har alltid haft varandra och det är dig jag har kunnat gå till när det världspolitiska läget känts oroligt.

Men på senare tid har jag börjat känna mig osäker. Mina intressen har bortprioriterat, mina känslor nonchalerats. Du vet hur mycket jag avskyr oro och osäkerhet, ändå beter du dig så här? Jag blir dessutom svartsjuk när jag ser dig med andra, och de senaste veckorna har varit en mental tortyr. Du har liksom inte pratat klarspråk, budskapen är dubbla och jag vet varken ut eller in. Ena sekunden sitter du och kramas med Macron, i den andra gör du narr av Zelensky hemma hos dig eller åker till Du-Vet-Vem och legitimerar hans invasion?

Hade jag inte känt dig bättre än så hade jag velat åberopa otrohet, eller åtminstone misstänka det. Är du otrogen mot mig? Med dom? Åtminstone tycker min mer svartsjuka sida av mig att det du håller på med kan liknas vid en flirt?

De som hotar hela mitt sätt att leva? Mina friheter, saker jag och mina nära och kära bryr mig om? Ifall jag skulle uttrycka mig hårt så skulle jag säga att det du håller på med är att ”gå till sängs med fienden”, men jag måste vakta min tunga lite. På senaste tid har du blivit lite stingslig för kritik, jag känner helt enkelt inte igen dig längre. Du skulle också ta Grönland, vad är detta?

Du pratar om ”dina intressen”, och jag har alltid respekterat och förstått dem. Men nu börjar jag inte göra det längre. Det är toppmöten i Riyadh hit, toppmöten i Paris dit. En massa gamla gubbar som ska försöka avgöra världens framtid, och du får ursäkta mig här men det borde inte vara herrarna Trump, Putin och Lavrov som ska diktera framtidens villkor i Europa? Medelåldern måste vara 75?

Jag tänker på kommande generationer, den ljusnande framtid är er. Oroligt världspolitiskt läge blir vardagsmat, det kommer inte röra er i ryggen. Själv orkar man knappt titta på nyheterna längre för man vet aldrig ut eller in och prisar sin i relation lugna ungdom när det kom till världsläget och framförallt när det kommer till Europa.

Jag antar att vi får se vad som händer, som vanligt. Blir det något jordartsavtal, ska Amerikas förenta stater mer eller mindre tvinga Ukraina till underkastelse (tveksamt om det går?), ska Europa tvingas rusta upp en masse för att kompensera för USAs eventuella urträde ur NATO?

The land of the free, the home of the brave. Jag förstår att du har din agenda, men det här börjar att bli personligt för min del. Jag känner inte igen dig längre. Vi börjar att glida ifrån varandra känner jag.

Och efter att ha rannsakat mig själv: försökt läsa på när det kommer till säkerhetspolitiska läget, initierade trådar på X (Hej Elon Musk, varför blandar jag in dig i vår relation?) och spekulationer i såväl alternativ- som gammelmedia har jag kommit fram till följande.

Det är inte jag, det är du. Det är du som hotar vår relation.

Gör du slut med mig, USA?!