”Jag anar att han vill ha mothugg, och jag ska stå till tjänst”

Min gode vän Patrik Wallmark skriver om religionens roll i Israel och Mellanöstern. Jag anar att han vill ha mothugg, och jag ska stå till tjänst.

Vi är ense om att religionen spelar en stor roll i området. Men medan muslimerna ber vända mot Mecka och kristna lär att Guds rike finns i människor överallt, är judendomen den enda religion i världen som är fast förbunden med ett land, Israel, och en stad, Jerusalem. Judarnas obrutna närvaro i landet sträcker sig 3 400 år tillbaka och att kung David gjorde Jerusalem till landets huvudstad redan på 1 000-talet f. Kr.

Efter Jerusalems förstörelse och det sista judiska upproret 132–135 e. Kr. försökte kejsar Hadrianus krossa judarnas band till landet genom att ge landet namnet av deras ärkefiender 1 000 år tidigare, filistéerna. Landet gavs namnet Palestina, ”filistéernas land”. I mångas konfirmationsbiblar finns kartor med texten ”Palestina på Jesu tid”. Ingen på Jesu tid hade förstått vad som menats, då namnet myntades först 100 år senare.

Under de nästan 2 000 år som judar levde i förskingringen hälsade man varandra varje påsk med orden ”Nästa år i Jerusalem”. Pogromer i Europa och Ryssland visade att de inte var trygga någonstans, och en återflyttning började på 1880-talet till detta karga hörn av det turkiska imperiet.

När britterna erövrade området 1917 från ett Osmanskt rike på fallrepet, öppnades ett historiskt fönster att återge judarna deras nationalhem, med en statsbildning jämsides för araberna i området. Det fanns inte och hade aldrig funnits någon palestinsk nationell identitet, utan araberna identifierade sig som egyptier, syrier eller något annat. Palestinier kallades alla som fanns i området, judar, araber eller andra. Arabiska ledare som emir Feisal välkomnade en judisk statsbildning och hoppades på en samvaro i fred som skulle främja båda folken. Först 1947 röstade det nybildade FN om en delning av området i en judisk och en arabisk del. Det stämmer till eftertanke att om den judiska staten funnits som fristad undan nazismen 1938 och inte 1948, hade Förintelsen inte kunnat äga rum.

Religionen spelade stor roll för judarna i sin längtan till Sion, men Israel bildades som en sekulär demokratisk statsbildning efter västerländskt mönster, och förhoppningen fanns att de totalitära grannländerna skulle ta efter detta.

Nu kommer vi till knäckfrågan och grundorsaken till att det har rått ofred sedan staten Israel utropades i maj 1948, och det handlar inte om gränser, menar jag. Mellanöstern hade varit muslimskt sedan Muhammeds erövringar, alltså i över 1 200 år. För islamismen, den hårda kärna av islam för vilken religion och politik är detsamma, var det en omöjlighet att ett område som varit muslimskt skulle kunna bli något annat, eftersom man såg islam som Guds tredje och slutliga uppenbarelse och som i sig skulle ersätta judendomen och kristendomen. Därför betraktades en återuppstånden judisk stat mitt i en muslimsk hegemoni som en styggelse och ett historiens misstag, som måste utplånas. Så konfliktens kärna är inte gränser eller vem som tog vems land, utan själva existensen av en judisk stat i Mellanöstern, menar jag. Denna grundorsak är för sekulariserade i väst alltför svår – eller alltför enkel – att ta till sig.

Islamismens två mest extrema grenar är Islamska staten (ISIS) och Hamas. 2005 hade Israel unilateralt gett upp all kontroll över Gaza. Tanken var att området skulle kunna bli början till en fredlig palestinsk stat. Hamas tog över och förvandlade hela Gaza till en stor avskjutningsramp för angrepp över gränsen. Hamas har till och med dödandet av judar inskrivet i sitt program som en helig plikt (!). Den 7 oktober i fjol hängav man sig ohejdat åt detta, med en bestialitet som inte den sjukaste nazist kunnat överträffa, i det största massmordet på judar sedan Förintelsen, vilket firades på gatorna tyvärr även i vårt land (!). Man visste också att Israels oundvikliga svar skulle innebära civila dödsoffer eftersom man satt i system att använda dem som mänskliga sköldar.

Den stora skillnaden mellan Förintelsen och massakern den 7 oktober är att judarna inte längre är hjälplösa offer utan har en stat som försvarar sina medborgares liv och som har blivit en fristad för förföljda judar. Jag vet att en försvarlig del av judarna i Sverige ser tillvaron för sina familjer hotad här och starkt överväger att emigrera till Israel. Denna stat utgör mindre än två procent av de arabiska staternas landyta. Det tycks mig inte för mycket begärt att de ska få leva där utan hot om utplåning. De lever också under det existentiella hotet från Irans mullor, som har lovat att utplåna Israel när man får kärnvapen och som i flera årtionden fört krig mot Israel via sina ombud Hizbollah och Hamas.

Så när kommer freden? Mina slutsatser skiljer sig som synes från vännen Patriks, och jag har inget enkelt svar, men den dag de som vill förgöra judarna och Israel mister sin makt och ger upp målet med ett judenrein Mellanöstern, är freden nära. Det är min tro.

Bengt-Ove Andersson (tidigare generalsekreterare i Vänskapsförbundet Sverige-Israel, numera ordförande i Mälardalen)

Det här är en säg-din-mening-artikel skriven av en läsare. Skribenten är fristående och eventuella åsikter som framförs är skribentens egna.

Vill du skriva till ”säg din mening”? Skicka din text till här. Max 3 600 tecken. Det går bra att skriva under signatur.