Bragden på San Siro: ”Helt ofattbart”

Talförmågan var helt borta, blodtrycket på en mindre hälsosam nivå och nerverna utanpå kroppen. 95 minuters spel mellan Italien och Sverige på mäktiga San Siro var en holmgång utan dess like. Vanligtvis brukar jag få en känsla om vi kommer fixa det eller inte. Så var inte fallet mot Italien.

Jag satt bara där i min polares soffa och inväntade slutsignalen. När den kom tog jag ett djupt andetag och kände en enorm lättnad, men samtidigt en konstig tomhet. Jag kunde till en början inte förstå att landslaget faktiskt hade klarat av det.

Sen kom alla känslor på en och samma gång: Helt ofattbart. Vilken bragd. Vi lyckades!

Vi möter alltså ett Italien där ingen i det svenska landslaget ens kommit i närheten av att ta en plats i startelvan. Undantaget kanske skulle vara Emil Forsberg, men skillnaderna mellan lagen är och förblir stora.

Men… motivation har en tendens att besegra klass och en spelare personifierar detta. Det går knappt att beskriva hur bra och framför allt viktig vår lagkapten Andreas Granqvist faktiskt var mot Italien. Glenn Hysén-klass är väl det närmaste jag kommer en beskrivning.

Granqvist är ingen fantastisk fotbollsspelare, men herregud vilken ledare och kämpe. I en fotbollsvärld där backar skolas från tidig ålder att vara spelande och tekniska visar ”Granen” att den gamla klassiska brunkartypen som nickar bort allt i luften och sparkar undan varje boll efter backen fortfarande är ett minst lika vasst vapen.

Nästa år styr vi skutan mot Ryssland. Vi är i VM gott folk. VM!