Attackera rätt mål, fast med ord

Anledningen var att en ”nazist” från Danmark skulle hålla brandtal inför sina 14 anhängare och ett par andra lyssnare. Det uppskattades inte.

Det handlade alltså om den högerextreme Rasmus Paludan, grundare av partiet Stram Kurs, som vid folketingsvalet 2019 fick cirka 63 000 röster. Den motsvarar 1,8% av rösterna i Danmark men ingen plats i folketinget. Att extremister far runt och håller tal och möten är inget ovanligt. Vad som utmärker denne Paludan är att han samtidigt bränner koranen. Varför då, kan man undra?

Skälen är främst två:

1. Att peka ut muslimer som samhällets stora problem och bedriva en politik för att få muslimer att lämna Danmark på olika sätt.

2. Islam beskrivs som något som inte kan fungera i väst.

Det borde räcka för att göra muslimer upprörda men att bränna upp koranen offentligt känns en aningen överdrivet och är samtidigt att utmana ödet med tanke på att det bara är 17 år sedan Jyllandsposten fick en Fatwa över sig, utfärdad av den pakistanske imamen Maulana Yousaf Qureshi. Händelsen i Örebro borde övertrumfa ett par serieteckningar vilket senare också visade sig stämma, till viss del.

Här är dock problemet. Paludan hann aldrig bränna någon koran utan det var hans avsikt som räckte till för att uppröra folkmassan och mittemellan stod polisen. Man kan nog snarare säga att allt Rasmus Paludan står för upprör många människor. Det borde polisen kunnat räkna ut och förberett sig för men det finns inget försvar för att misshandla ett tiotal poliser, kapa polisbilar och sätta dem i brand för då agerar man enligt min mening på ett mer avskyvärt sätt än de ord och ageranden Paludan tänkt säga och göra. Varför?

Det handlar om vår yttrandefrihet och att man siktar in sig på fel mål. Polisen är där för att skydda vår yttrandefrihet som vi haft sen 1700-talet och värnar om med humanistiska principer och demokratiska val. Om man tror att man men våld kan sätta sig över dessa fundamentala grundprinciper bör man söka sig till auktoritära fundamentalistiska stater som anammar motsatsen.

Principen är enkel, jag har en åsikt som jag uttrycker. För det får jag ett slag på käften. Inte bra men ännu värre är, du har en åsikt som jag bereder plats för att du berättar för någon och för det får jag ett slag på käften. ”Skjut inte budbäraren” brukar man säga men i detta fall är inte ens polisen budbäraren.

När människor reagerar på detta ytterst primitiva vis brukar man åstadkomma en sak tydligt, nämligen att få fram buskapet att ”vi tycker du har fel”. Här misslyckas man till och med med det. ”Vi tycker polisen har fel eller har gjort fel”, möjligen. Är det inte Paludan, hans åsikter och tänkta ageranden som är problemet?

Var skulle dessa okontrollerade mänskliga känsloyttringar kunna sluta?

Några patrullerande poliser misshandlas på Stora torget en lördagseftermiddag därför det säljs ägg där – ”Jag gillar inte äggmänniskor, så då ska polisen få vad de förtjänar”.  Man undrar också hur dessa människor hade reagerat om polisen hindrat Paludan från att hålla tal därför han saknat tillstånd. Hade de hyllats med blommor då? Detta kunde nämligen ha skett i Linköping, men Rasmus dök aldrig upp.

Finns det ingen kritik mot polisen då? Jo, det jag tidigare nämnde. Ger man en person som Rasmus Paludan och hans parti tillstånd bör man ha på fötterna. Alternativet är kanske ännu enklare, att inte ge tillstånd. Det är en gräns svår att dra. Bokbål är hur som helst ingen yttrandefrihetsfråga.

Det här är en krönika. Skribenten är fristående och åsikterna är skribentens egna.