”- Jävla 1800-talskärring!”

Att det känns bra att gå till skolan på morgonen. Jag tänker främst på grundskolan och det som en gång kallades mellan- och högstadiet.

Jag hoppas att alla förstår att under skoltiden då råder djungelns lag. Det vi vuxna står för som lag och ordning, rättigheter och skyldigheter, empati och omsorg om varandra – det gäller inte under den tid jag talar om. Då gäller andra regler som de ”regerade skolungarna” bestämmer. De elever som är coolast och häftigast – och som har en svans som ser till att rensa upp bland de ”avvikande”.

När jag började skolan var jag en blyg liten flicka. Jag kunde redan läsa och skriva men såg fram emot att lära mig fler ämnen.

Det var roligt ett par år – i småskolan – även om lärarinnan var gammal och sträng. Jag märktes inte knappt för jag var tyst och blyg.

Tyst och blyg – det var inte bra när jag blev ett par år äldre. Tyst och blyg och med håret i en lång fläta – det var som gjort för att bli mobbad – och det blev jag.

Allt jag sa och allt jag gjorde härmades och kommenterades på ett hånfullt sätt.  Och min mörka fläta – då blev jag en ”jävla 1800-talskärring” av ledaren bland pojkarna.

Jag led och grät och ville inte gå till skolan. Då bestämde min pappa Göte att nu fick det vara nog. Han stod och passade på pojkledaren när han kom från skolan en dag – tog honom i armen och förklarade att – ”min dotter är ingen jävla 1800-talskärring för dig!”

Sen blev det tyst på den fronten. Jag var mycket tacksam mot min pappa.

Tjejernas mobbing var kanske värre. De mobbades med fnitter och blickar. Viskade hånfullt och skrattade åt mig. Försökte jag försvara mig – härmade de mig och mina ord.

Jag blev tyst. Tystare än jag redan var. Det gick så långt att jag inte vågade räcka upp handen längre när läraren ställde frågor. Det fanns gånger då bara jag kunde svaret, ingen annan räckte upp handen och jag tordes inte. Tordes inte för fnittret och hånet.

På högstadiet fick vi elever välja ut en dikt att läsa upp för klassen. Jag valde en ganska lång dikt om en slav och hans minnen. Sen skulle eleverna rösta om vilken dikt som var bäst.

Den dikten skulle sen läsas upp igen. Gissa vem som vann hela tiden? Jag – för att klassens mobbare skulle få fnittra och håna mig igen när jag vecka efter vecka vann och tvingades läsa upp dikten för klassen – röd i ansiktet, ledsen och rädd.

När det skulle röstas fram en klassvakt i 8-an då röstade förstås alla på mig. Motvilligt tog jag på mig uppgiften men fann snart att den passade mig väldigt bra. Rapportera in händelser vecka för vecka, anteckna närvaro och så vidare.

Att jag sen fick 50 kronor för jobbet – det gillades inte alls av mobbarna. Så när 9:an kom ville andra ha jobbet men min klassföreståndare tyckte att jag skött mig så bra att jag fick fortsätta jobba. Härlig hämnd!

Det gick bra för mig i livet ändå. På något vis lärde mig den hemska skoltiden att ”aldrig tag nån skit”. Att tro på mig själv, stå för den jag är och våga! Många som sett mig prata inför stora grupper på jobbet kan aldrig tro att jag varit så blyg och tyst. Och jag har alltid en särskild omsorg om de utsatta.

Men vägen dit var tuff, bara för att jag var en blyg liten flicka med fläta …

När jag själv fick barn ville jag göra allt för att de inte skulle drabbas som jag under sin skoltid.

Jag var ofta närvarande i skolan och såg sådant som lärare inte såg. Intriger, mobbing, utsatthet. Inte bara bland mina barn utan bland andra. Detta påtalade jag naturligtvis

Med denna krönika vill jag göra föräldrar uppmärksamma på det hårda livet som barn. På den laglösa skoltid som råder i åldern omkring 10 år och uppåt. En tid innan man är vuxen.

Ta del av den, påverka, säg ifrån, uppmuntra och rädda dem som ingen ser!

Det här är en krönika. Skribenten är fristående och åsikterna är skribentens egna.