Låter du dig själv fortfarande förundras?

Jag kommer ihåg hur jag tänkte: hur kan något vara så vackert samtidigt som allt går sönder på insidan?

Jag var arton och livet skulle precis börja. Det mesta av den dagen är suddigt men några bilder framträder tydligare än andra. Den sista pussen på hans kind och min kropp som långsamt gick in i sjukhushissen. Och jag minns likfläckarna som dansade i morgonljuset på hans vackra ansikte som jag älskade så.

Hur säger man hej då till sitt eget hjärta? Till sin glädje och sorg, livet som vi en gång kände det? Och hur kände vi det? Kanske endast genom våra tårar. I predikaren står det att:

Det är bättre att gå till ett sorgehus än till ett festställe och att sörja är bättre än att skratta för ett nedstämt ansikte gör gott för hjärtat.

Vilket kan tolkas som att människan mår bra av att sörja öppet.

En del av mig dog den dagen och jag visste att jag aldrig skulle bli samma person igen. Och varför skulle jag vara det? Kärleken förändrar oss för alltid om vi tillåter den.

Är inte hela livet ett öppet sår, en födslovärk, ett försök att bli hel igen? När du en gång sett döden i vitögat eller sett någon du älskar dö kommer du aldrig mer att kunna se livet med samma ögon som förut.

Från den dagen tog jag aldrig livet för självklart längre och en sak hade förändrats. Jag blev en mer innerlig människa som började att leva som om det inte fanns någon morgondag.

Tanken slog mig att något finns istället för att inte finnas – himlen, stenarna, träden, löven och husen. Ordet ”finns” borde få oss alla att hoppa högt, och dansa otröttligt genom natten! Varje gång du låter dig själv förundras av allt som finns omkring dig i ditt liv, svävar du en stund över tomheten och existensen darrar till för en sekund.

Livet hänger på en skör tråd. En av livets största paradoxer är att vi först förstår att uppskatta något ordentligt först när vi förlorat det.

Alla har vi nog varit med om att vi haft en bok eller någon sak som legat orörd i flera år. Men en dag ger vi bort någon av sakerna till en vän och plötsligt känns det nästan omöjligt att överleva utan denna sak!

Låter du dig själv fortfarande förundras eller tillhör det förvåningens förlorade konst? Jag tittar i en av mina ordböcker: Förundran – den känsla som väcks inför något märkligt; blandning av förvåning, nyfikenhet och ibland vördnad. (Collins English Dictionary). Det är ingen slump att förundran är en av de åtta livsaspekter som WHO:s folkhälsoundersökningar visat vara avgörande för vår existentiella hälsa. Att inte längre kunna känna nyfikenhet är på något sätt att ge upp om livet.

Att förundras är att inte ta något för givet, en insikt av att allt du ser och känner kanske inte skulle vara där om omständigheterna varit annorlunda.

Förundran är att se vardagens mirakel men det är också att upptäcka människorna omkring dig på nytt som om de vore det mest fantastiska du någonsin sett. Det är att våga säga de där beundrande orden du skulle sagt på deras begravningar fast medan de fortfarande lever.

Men kanske har Dag Hammarskjöld den vackraste beskrivningen av vad förundran skulle kunna vara: Att bevara den inre tystanden – mitt i stojet.

Att förbli öppen, stilla, fuktig mylla i det fruktbara mörker där regnet faller och säden gror – hur många som än i dagsljuset trampar fram över markerna i virvlande damm.