När den där dagen kommer …

Den där dagen när man får ett fasansfullt besked om en svår sjukdom. När man får en tung iskall klump i magen. När det är på riktigt. När det är jag som är näst i tur…

Vad tänker man på kvällen när man ska sova? Kan man sova över huvud taget? Den där iskalla, skärande känslan – det här är på riktigt! Vad far genom huvudet? Skräck? Förtvivlan? Ilska? Tomhet? Ofattbar sorg? Allt och ingenting…

Jag hade en vän som fick ett fasansfullt besked. Vad tänker man? Vad är viktigt? Det där man gjorde? Eller det där man lät bli?

Vad betyder något i livet? Att göra avtryck? Eller att bara vara?

Vad ångrar jag? Vad ångrar jag inte? Är allt försent?

Finns det tid kvar? Får jag en chans till? Om inte – hur tar jag tillvara den tid jag har kvar? Hur mycket tid har jag att spela med?

Att gråta och förtvivla alla de sista dagarna – kan det vara vettigt? Är inte det att slösa bort den dyrbara tiden? Men vad har jag för alternativ? Har jag några alternativ och hur hittar jag dom? Hur använder jag dom?

Min vän fick ett sådant besked. Plötsligt, lite oväntat – hon hade ju bara känt sig lite hängig. När det kom så nära började mina egna tankar rusa. Hur gör man? Hur hanterar man själv ett sådant besked? Jag vet inte – än… Och hur hanterar man andras?

Alla ska vi den vägen vandra, som det så kallt och snusförnuftigt heter. Och den där vägen har en ände. Till ett slut, till något annat – ingen vet. Men vi delar alla den delen av livet – att det har ett slut. En sorts rättvisa på något vis – alla drabbas.

När det kom så nära funderade jag på hur jag själv skulle reagera. Jag tror att det är omöjligt att svara på när man inte ”är där” än. Och man kanske inte heller hinner tänka. Det kan gå fort! Det enda vi vet är att det kommer att hända.

Jag grät när jag fick beskedet av min vän. Det kom som en chock, en bedrövlig, fasansfull chock. Sen tänkte jag – det här väl inget för henne att lyssna på – mig som gråter!

Och sen tänkte jag: Här ska inte tas ut något i förskott! Det sa jag till henne också! – Här ska kämpas!

Finns det liv så finns det hopp – absolut!

Så tror jag att man ska tänka – man ska aldrig ge upp! Det finns nya kunskaper, nya botemedel, ny forskning – och utvecklingen går framåt hela tiden.

En inställning som bör gälla ständigt i livet! Att aldrig ge upp! Oavsett vad saken gäller.

Ta tillvara varje dag. Precis som man alltid borde göra – oavsett ålder och eventuell sjukdomsdiagnos.

Att använda den gåva man får – ännu en ny dag! Ingenting man bör ta för givet.

Jag själv förstod mer av detta när jag kollapsade i utbrändhet för över tjugo år sen. Det var en fruktansvärd och oväntad upplevelse och jag är glad att jag överlevde.

Vad vill jag då säga med denna krönika? Jo, det viktigaste – att ta livet på allvar! Ta tillvara varje dag, varje ögonblick. Möten med människor du älskar, vänner du bryr dig om – ta det tillvara! Lev i stunden, i nuet, i den unika upplevelse du befinner dig i just nu.

Andra viktiga saker i detta korta liv: Var inte långsint! Glöm oförrätter och gå vidare. Samtidigt – låt ingen trampa på dig! Bestäm vilka människor du vill ha i ditt liv. Undvik de som behandlar dig illa.

Livet är alldeles för kort för att bry sig om dumheter.

Och gör det där du så länge har velat göra! Skjut inte upp till en morgondag som kanske aldrig kommer. Du som pluggar och du som jobbar – tänk på att livet inte bara är jobb! Livet är så mycket mer! Försök att hitta en balans mellan arbete och fritid. Att tycka om sitt jobb är bra men jobbet är inte allt, jobbet är inte du.

Slutligen, vila i frid Christina. Ditt slut kom så fort … Varm omtanke till familjen. Var rädda om er – och om varandra.