Transparens formas tydligen i mörker

Det här är en berättelse som utspelar sig efter en arbetsdag i den fantastiska offentliga sektorns tjänst, under en historisk varm men vanligt grå höst.

Man cyklar hem från jobbet, det värker kring lår och lungor i de där backarna kring Ullvibackar som är hänsynslösa när vinden ligger fel och man är på väg hemåt.

Man lyssnar på en podcast i ett par hörlurar med sladd, ty några AirPods kommer aldrig att skådas i denna krönikörs öron av såväl ren princip som farsans gamla strålningsskrämsel.

Man kommer så här ett par veckor senare inte ihåg innehållet, och tyvärr inte ens vilken podcast som lyssnades på är jag rädd. Var det Fundamentalt där det letas ljusglimtar om det prekära ekonomiska läget?

Eller Bill Simmons om senaste NBA-nytt? Eftersom det var en vardag så var det inte Veckopanelen från Kvartal, den betas alltid av på helgen. Kanske Honestly med Bari Weiss som alltid har något spännande från The U S and A (och som alltså tids nog influerar oss i slutändan). Struntsamma, något var det och glömt är det.

I alla fall, man ställer cykeln vid huset, låser den, låser upp och kliver pustandes och brittsommarsvettig in. Mörker. Eftersom den här episoden utspelade sig under den första halvan av oktober hade det ännu inte blivit sådär kolsvart ute vid 17-tiden utan bara grå skymning, men inomhus. Mörker. Strömavbrott. Säkring som gått? Icke. Inte var det väl redan nu Svenska Kraftnät skulle börja koppla bort elanvändare som det varnats om? Felsökningen fortsätter och till slut hittas driftstörningen inne på elleverantörens hemsida. Det är ett oplanerat fel som varat ett tag, och dessutom med oklar prognos över när felet ska vara avhjälpt. Först nu tittar jag ut genom fönstret och ser att det är becksvart runt hela kvarteret. Jag ska inte säga att det började krypa kalla kårar, kallsvettas eller ens antydas en panikångestattack, det vore att säga för mycket. Men en stressad rådvillhet: vad ska man nu ta sig till?

 … ty några AirPods kommer aldrig att skådas i denna krönikörs öron …

Nog för att jag lojalt smartphoneslavat sedan Iphone 4 för tolv år sedan men inte konverterat till den mån att mobiltelefonen blivit den primära mediahubben. Någon måtta får det väl vara vill jag med eftertryck tycka i skrivande stund, samtidigt som det slår mig att de tolv åren med min vän iPhone gått otroligt fort. Vad hände med tiden före den? I vilket fall kände jag att det inte var läge att fortsätta med podcastlyssnadet (eftersom jag uppenbarligen knappt kommer ihåg vad jag hör) eller börja konsumera typ SVT Play i mörkret. Det kändes inte rätt, tankebanorna orienterade sig någon annanstans.

Lite höstmys? Kanske sätta sig och läsa analogt, tända lite ljus och parkera i fina läsfåtöljen i läder och äntligen få chansen (ge sig själv chansen) att återigen dyka ner i klimatdystopin The Ministry For The Future av Kim Stanley Robinson, fullkomligt skrämmande läsning om vad som väntar. Inte om, utan tydligen när då kontentan i det nyligen avslutade klimattoppmötet i Kairo inte verkade jätteuppiggande. Swish på en hundring till den som hittar optimism i media dessa tider? Mörker även där, men ingen ursäkt för att man har halkat efter med läsningen.

Just ja, ingenting fungerar ju så det gick inte att koka tevatten. Slö som man är hoppas man knappast på krisen eftersom inte ens denna relativa krissituation förmanade kraft till stormköket längst in i skrubben. Myset avblåst, det fick bli en skogspromenad istället.

3,5 kilometer med mindre kläder än under cykelturen hem men förmodligen samma podcast. Hann under de raska stegen tänka att laxen borde klara sig men de där paketen glass avsedda att konsumeras under cheat days längst ner i frysen kanske börjar hamna i direkt farozon och därför borde ätas upp nästan omgående vid hemkomst. Hann nog till och med landa i det beslutet, och då skulle även symbolen över höstruskets träningskapitulation försvinna i påminnelsen salted caramel och macademia nut britle.

Inte en watt i syne när kvarteret tornade upp sig och glassen skulle ju strax smälta. Hann knappt av med skorna efter hemkomst då det tändes upp, det var bara att ställa om klockan på micron och låta glassen stå tills dess att man tar tag i träningen igen.

Då kanske cyklandet i backar inte heller blir lika jobbigt.

Det här är en krönika. Skribenten är fristående och åsikterna är skribentens egna.