Vårt behov av landskapssånger

Jag är världsmedborgare, europé, svensk, polack, västmanlänning, köpingsbo.

Men – lika mycket stockholmare och göteborgare. I Köping har jag bott sex år som barn, mellan första till sjätte klass – och tio år som vuxen. I Stockholm har jag bott 25 år, i Göteborg 24 år.

Summerar jag mitt liv, från födelsen till i dag, har jag bott på 18 orter i sex landskap. Detta har givit mig en geografisk livserfarenhet, som jag inte skulle vilja vara utan.

Jag brukar säga att ”jag har mina rötter där jag har mina fötter”. I England säger man ”I have my home where I put my hat”. I en intervju med Ivar Lo-Johansson sade han att ”jag har mitt hem där jag har mina drömmar.”

Min geografiska erfarenhet har givit mig många insikter. Det finns inte ett Sverige. Det finns många Sverige. Det är stora skillnader i kultur, tradition, dialekt, kynne, humor mellan olika landskap.

Hurra, bravo, vajert!!!

Vi måste slå vakt om olikheter. Vi får inte likrikta. Mångfald förmerar. Olikhet är vackert.

I den eviga debatten om ett Sverige som håller på att dras isär, om konflikten mellan stad och land, har jag också många insikter och tankar – byggda på min egen geografiska livserfarenhet. Jag har bott i stora städer som Stockholm och Göteborg, små städer som Köping och Tranås, små orter som Mariannelund i Småland och Ängelsberg i norra Västmanland.

”Du gamla, du fria” är inte en officiell nationalsång. Den är vår nationalsång av tradition. I Köping är vi stolta att Richard Dybeck skrev texten till det vi i dag betraktar som vår nationalsång, i Odensvi, en kommundel i Köping. Vid en promotionmiddag vid Lunds universitet 1893 ställde sig kung Oscar II upp när sången framfördes. Där lades grunden till ”Du gamla, du fria” som nationalsång.

På samma sätt som vi har en nationalsång, av tradition, har vi ett antal landskapssånger, av tradition. Landskapssångerna hjälper oss att stärka vår identitet och stolthet.

En del landskapssånger har ”riksstatus” – kanske framför allt ”Ack, Värmeland du sköna.”  En underbar text och melodi, som vi alla kan sjunga, med text av Anders Fryxell:

”Ack Värmeland du sköna du härliga land,
du krona för Svea rikes länder!
Kommer jag än mitt i det förlovade land,
till Värmland jag ändå återvänder!
Ja där vill jag leva, ja där vill jag dö;
om en gång jag ifrån Värmland tager mig en mö,
så vet jag att aldrig jag mig ångrar:”

”Ack. Värmeland du sköna” har en alldeles egen status, som rikskänd landskapssång.

Bohuslän har tre sånger som betraktas som möjliga landskapssånger. En heter ”Inbjudan till Bohuslän” och är skriven av Evert Taube.

De två sista verserna lyder:

Kom ut till stränderna de ödsligt sköna
Med slån och hagtorn böjda djupt av storm
Med gamla båtvrak som har multnat gröna
Men än i brustna skrov bär vågens form

Där mellan hav och land på sand som skrider
På tång som gungar kan du ensam gå
Och leva i de längst förflydda tider
Och i ditt släktes framtid likaså

Jämtlands landskapssång är skriven av Wilhelm Peterson-Berger.

Texten lyder:

Så tåga vi tillsammans bort, mellan Jämtlands gröna ängar, bort//mellan nyland, som prunka fulla av bröllopsblomsters prakt//Så skåda vi med gamman hän emot berg i blåa fjärran, hän
//över sjöar, strömmar, skogar jämt kring bygder på vakt

Fagert är landet som blev vår lott och arvedel//
Så firom dess fägring nu med sång och stråkars spel// Så tändom ånyo det hopp som våra fäder närt//för slit och mödor av fröjd och sol ett mått oss beskärt

Har vi någon landskapssång i Västmanland, min barndoms landskap, landskapet jag bor i sedan tio år tillbaka i vuxen ålder?

Det finns en landskapssång för Västmanland. Jag har aldrig hört den förut, jag har aldrig hört talas om den förut.

Men – min vän och kollega, Lena Hörngren, hörde den framföras på en konsert i Västerås i veckan och återgav texten på Facebook. Den heter Västmanlandssången.

Jag blev styrkt och stärkt i min västmanländska identitet, när jag läste. Här återger jag hela texten, skriven av Arvid Grane:

Jag ser fädernas bygd, jag ser Västmanland
Uti sol över land, över sjö,
I den stjärnklara natt, under norrskenets brand,
Uti gnistrande midvinters snö.

Och mitt hem är mig kärt; den är fager vår nejd
Ifrån Bergslag till Mälarestrand.
Som en levande makt är vår heder och frejd
Och vår kärlek till frihetens land.

Jag skall odla den teg, jag skall skörda de fält,
Mina fäder med hacka och plog
Utur obygden bröt under möda och svält.
När de röjde i sjumilaskog.

Hör, det ekar som förr uti malmbergens grund!
Se, det flammar kring smältornas järn!
Kommer ofred, välan! Uti prövningens stund
Gå vi samfällt till hembygdens värn.

Jag medger – jag är romantisk, nostalgisk, blir lätt rörd och berörd. När jag läst denna vackra text reflekterar jag….Kanske skall jag i fortsättningen, när jag  sjunger nationalsången…inte sjunga ”ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden.”

Kanske skall jag sjunga….”ja, jag vill leva, jag vill dö i Västmanland.”

Västmanlandssångens vackra ord stärker min västmanländska identitet och stolthet.