Arboga – sista utposten för riktiga män

Jag pratar inte om de svaga händerna som skakar när de ska öppna en burk inlagd gurka. Inte heller om de som kvider över en sticka i fingret. Nej, jag pratar om de riktiga männen – de bastanta, hårdhudade karlarna som svettas, kämpar och lever sida vid sida med andra starka män.

I Arboga finns vi kvar. Vi spänner våra muskler mot varandra, testar vår styrka genom att brottas i snön, sliter av oss skjortorna när vi hugger ved bara för att känna den kalla vinden piska mot huden. Vi står i bastun tillsammans, män bredvid män, och uthärdar värmen som riktiga karlar. Det är en prövning, en gemenskap, en rening av både kropp och själ. Där inne är vi fria.

Men i Köping? Där är det förlorat. Där sitter de i sina små lägenheter, sippar på latte och pratar om känslor. De har glömt hur det känns att bli svettig av en dags arbete, att ta i så det bultar i bicepsen, att känna en annans mans fasta grepp runt ens handled i en styrkemätning. De har slutat brottas, slutat duscha tillsammans efter ett hårt träningspass, slutat förstå vad det innebär att vara män.

Och som om det inte var nog – de älskar Melodifestivalen! De sitter där, tindrar med ögonen framför glittriga schlagerdivor medan vi i Arboga står tätt ihop och vrålar åt en match på storbildsskärm. Vi känner varandras värme, känner lukten av testosteron och seger. Det är livet. Det är gemenskap.

Köping, ni är på fel väg. Era mjuka händer och era tunna handleder har inget att sätta emot när vi i Arboga spänner våra överarmar och höjer våra svettiga glas i en skål för manligheten. Kom tillbaka när ni lärt er vad en riktig man är. Vi tar emot er i bastun – men bara om ni klarar av värmen.

Rune, Arboga