Barn av vår tid

Men jag hann bara lagom hem, och stod vid köksbänken och åt snabbnudlar direkt ur kastrullen när hon ringde i tårar. Hon har blivit dumpad.

Ett, två, tre så var en weekendbag packad och jag skulle tillbringa resten av helgen hos henne. Det här gör att jag älskar allt som har med tjejkompisar att göra. Älskar att få vara steriotypiskt tjejig en hel helg, där vi varvar tårarna med skratt.

Mycket har hänt sedan sist jag var singel till denna gången. Inte bara det uppenbara faktum att jag blivit äldre. Men hela dejtingkulturen (om den någonsin existerat utanför filmens värld) är något annat nu än för ett par år sedan.

I ett samtal med en kompis sa hon “vi är barn av vår egen tid”. Och ja, vi söker ständigt efter nya kickar, och snabba ska det vara mellan dem. Dejting har väl mer eller mindre helt gått över på apparna, och det är väl inget fel med det, men om det inte tas utanför den virtuella världen, what’s the point?

Barn av vår tid sträcker sig dock längre än dejting-apps-kulturen. Det är ju inte ett speciellt nytt uttryck heller för den delen. Nationalteaterns låt från 70-talet säger väl en hel del om den biten. Men barn av den tiden är troligtvis inte samma som barn av denna tid. Även fast jag gissar på att det finns en hel del som överlappar. Det handlar ju om det mesta, dessutom. Gräset är nog grönare på andra sidan när det kommer till väldigt mycket, åtminstone i våra huvuden.

Det är väl just det som fick mig att fastna vid min klocka väns sätt att uttrycka det, vi är bara barn av vår tid.  Men vad är det som ligger till grund för detta, för oss i vår generation? Är vi bara ett gäng rastlösa själar? Eller handlar det snarare om att vi är *för* självgående och självständiga? Eller är det att om vi inte får dessa kickar titt som tätt så tröttnar vi, blir uttråkade och känner nästan som abstinens för att skapa en förändring?

På vår arbetsplats är kanske arbetsuppgifterna för tråkiga, jobbet är för outveckande, ledningen är för toxisk. Vi bör inte stanna längre än 5 år hos en arbetsgivare för efter det så “kan vi ju allt”. Fast vad är det för fel på att kunna allt, egentligen?

På våra instagramkonton ser vi putsade fasader, redigerade bilder där solen skiner och hemmet är städat. Handlar vår generations “barn av vår tid” om den personlighetslösa fasaden som vi inte ger andra möjlighet att ta del av, och vice versa?

Medvetenheten om samhället och att vi barn av vår tid är en relativt nischad klassfråga är väl ganska uppenbart. Kanske är vi barn av vår tid bara en bunt bortskämda snorungar som inte kan bestämma oss eller luta oss tillbaka när en kick börjar avta istället för att leta efter nästa.

Oavsett hur det är, så kommer nog generation efter generation inte tveka på att packa en väska och hoppa in i första bästa taxi när en vän ringer i tårar. Bortskämda må vi vara, polerade bilder må vi posta, men bra människor är de allra flesta av oss, barn av vår tid.