Befordrad till inkompetens

Om Peters princip och varför vi kanske är fel person på fel plats oftare än vi tror.

Du har säkert varit där. På ett möte, i ett väntrum eller framför en dator där du stirrar på ett meddelande från någon i ”ledningen” och undrar: Hur i hela världen fick den här personen det där jobbet?

Svaret kan vara lika tragikomiskt som logiskt. Det kallas för Peters princip. En teori som är både komisk och obehagligt sann. Kanske till och med mer idag än när den först formulerades 1969 av Laurence J. Peter.

Principen lyder:
I en hierarki tenderar varje anställd att befordras till sin nivå av inkompetens.

Det betyder att människor befordras så länge de är kompetenta. Men förr eller senare når de en position där de inte riktigt klarar av uppgiften. Där blir de kvar. Och där stannar de. I bästa fall för evigt. I sämsta fall tills något går sönder. En organisation, ett företag, en kommun, en kultur. Men även då kan de bli kvar. Vissa instanser har nämligen principregeln: omplacera, istället för att avskeda.

Det är lätt att känna igen logiken. En duktig lärare blir skolledare. En kompetent programmerare blir chef. En social medarbetare blir projektledare. Det kan fungera. Men otäckt ofta gör det inte det. För det som gör dig skicklig på en nivå är inte automatiskt det som krävs på nästa.

Den som brinner för undervisning kanske inte alls trivs med att läsa budgetar och hantera schemafrågor. Den tekniska begåvningen vill kanske hellre skriva kod än hålla medarbetarsamtal. Men befordran är sällan frivillig. Det är belöningen. Status. Lön. Möjligheter. Vägrar du? Då ”saknar du driv”.

Det kanske mest fascinerande med Peters princip är att den avslöjar ett sorts strukturellt självbedrägeri. I vår moderna arbetsvärld är det nästan fult att vilja stanna kvar i samma roll. Att trivas där man är betraktas som stagnation. Men tänk om det egentligen är det modigaste man kan göra. Att säga: Jag är bra på det här. Jag vill fortsätta med det här.

I stället klättrar vi. Förväntas klättra. Trycks uppåt av en trappa byggd på förväntningar, CV:n och prestationskrav. Tills vi står där. På en nivå där vi inte längre vet vad vi gör men ingen vågar säga det högt.

Och när tillräckligt många har nått sin nivå av inkompetens, då börjar det hända saker. Till en början små, långsamma dysfunktioner. Människor som varken orkar leda, utveckla eller lyssna. Projekt som dras ut, beslut som dras tillbaka, ansvar som skjuts ifrån sig. Tills vi en dag sitter i ett möte och någon säger: ”Det känns som att ingen riktigt vet vad de gör längre.”

Peters princip är inte bara en teori om arbetslivet, det är en spegel för hela vårt samhälle. Vi har skapat ett system där kompetens inte bara mäts i vad man kan, utan hur långt man kommer. Där titel ofta betyder mer än innehåll. Där någon som är skicklig på att bygga får frågan: Vill du leda bygglaget istället? Där någon som är kreativ tvingas släppa sitt skapande för att istället hålla i medarbetarsamtal och bli fackombud.

Det är som att samhället är besatt av rörelse uppåt, utan att fundera på var människor faktiskt gör mest nytta. Eller mår bäst.

För vad händer med människan som tvingas in i en roll den inte klarar? Skammen, stressen, tystnaden. Det märks inte direkt. Men det gnager. Underprestationen, impostersyndromet*, rädslan för att bli avslöjad. Och samtidigt fortsätter alla att klappa i händerna, för befordran är ju alltid något positivt. Eller?

Finns det en väg ut? Ja, men den kräver något som är sällsynt i organisationer: ödmjukhet och mod. Det krävs chefer som vågar ifrågasätta varför man befordrar någon. Det krävs individer som vågar tacka nej. Det krävs en arbetskultur där skicklighet i ett yrke inte ses som ett mellanläge, utan som ett mål i sig.

Tänk om den som älskar sitt jobb också fick stanna i det, med uppskattning, utvecklingsmöjligheter och lönelyft, utan att tvingas in i chefsroller för att bli ”någon”. Tänk om vi såg karriär som bredd, inte bara höjd. Tänk om vi vågade prata om kompetens som något som inte alltid växer med befordran utan ibland stannar där den redan blomstrar.

Vi älskar att skratta åt inkompetenta chefer i serier som The Office eller Bonusfamiljen. Men Peters princip finns överallt. Hos kommunikatörer som aldrig kommunicerar. Hos projektledare som inte leder. Hos politiker som slutat förstå sina väljare. Ibland till och med i oss själva.

För vi har nog alla varit där någon gång, när vi inser att vi tagit på oss ett uppdrag, en roll eller ett ansvar vi inte riktigt behärskar. Och ändå fortsätter vi, för det förväntas. Kanske borde vi stanna upp lite oftare. Fundera på varför vi gör det vi gör. Om vi är på rätt nivå – inte i hierarkin, utan där vi faktiskt vet vad vi sysslar med.

* Impostersyndromet (eller bluffsyndromet) är en psykologisk företeelse där en person, trots tydliga framgångar eller kompetens, har svårt att ta till sig sina prestationer och känner sig som en bedragare. Man är övertygad om att man inte förtjänar sin plats eller sina framgångar, och att det bara är en tidsfråga innan omgivningen ”avslöjar” en.