De oskrivna reglerna
Vi lever i en värld där vissa regler är så självklara att vi sällan reflekterar över dem.
Vi lever i en värld där vissa regler är så självklara att vi sällan reflekterar över dem.
Regler som vi alla följer utan att någonsin ifrågasätta eller ens tala om dem – de så kallade oskrivna reglerna.
Dessa normer, som aldrig formuleras tydligt eller kodifieras, styr våra sociala interaktioner, våra dagliga beslut och vårt sätt att bete oss, både offentligt och privat. Det fascinerande med dessa osynliga lagar är att vi oftast inte ens märker dem, förrän någon bryter mot dem.
Då blir det plötsligt obehagligt, som om något stör vårt sociala flöde. Det är dessa tysta överenskommelser som formar vår tillvaro och påverkar hur vi beter oss mot varandra – utan att vi någonsin sätter dem på pränt.
Föreställ dig att du kliver in i en fullsatt hiss. Du står där, axel mot axel med främlingar, i en situation som borde vara naturlig men ändå känns obekväm. Något händer. Utan att tänka på det undviker du ögonkontakt med de andra.
Du låter istället blicken vandra – mot golvet, taket eller den lysande sifferpanelen som långsamt räknar ner till din våning. Ingen har någonsin sagt till dig att du måste göra så. Det finns ingen officiell regelbok som kräver det av dig. Ändå vet vi alla att det är precis så man gör i den situationen. Det är en osynlig social kod som vi alla följer utan att ifrågasätta varför.
Ett annat exempel är när någon kliver in i ditt personliga utrymme. Kanske står de lite för nära när ni pratar. Känslan av obehag kryper fram och du backar automatiskt undan. Ingen behöver berätta för dig att det här är fel; din kropp reagerar instinktivt, eftersom en social gräns har överskridits.
Det som gör dessa oskrivna regler så intressanta är att de inte är universella. De förändras beroende på tid, plats och kultur.
I Sverige till exempel har vi en tradition av tystnad i kollektivtrafiken. Här anses högljudda konversationer eller att sätta sig bredvid någon när det finns lediga säten som något mycket märkligt, nästan socialt oacceptabelt. Men i andra länder, som i många delar av Sydeuropa eller Latinamerika, skulle denna tystnad tolkas som kylig och till och med fientlig.
Där anses kollektivtrafiken vara en plats för livliga samtal och socialt utbyte, där tystnad istället uppfattas som en vägran att delta i det gemensamma sociala livet.
Ytterligare ett exempel på starka men sällan diskuterade normer är hur vi förhåller oss till tid.
Punktlighet i Sverige är nästintill helig. Att komma för sent, även om det bara är med fem minuter, kan upplevas som en personlig förolämpning. Det är nästan som om den personen inte respekterar din tid eller ditt engagemang. Jag kan själv vittna om detta och mina döttrar skulle nog hålla med.
När de var tonåringar och jag skulle hämta dem någonstans. Trots att de var bara två minuter sena, så visste de att jag skulle tjata om det hela vägen hem. Som om dessa två minuter var det värsta som kunde ha hänt den dagen.
I andra delar av världen, som i många latinamerikanska länder, är tidsuppfattningen mycket mer flexibel. Att vara sen är inte något dramatiskt; snarare anpassar sig det sociala livet efter människorna, inte efter klockan.
Men vad händer då när någon bryter mot dessa outtalade regler? Ofta leder det till en nästan omedelbar känsla av obehag.
Det kan vara något så enkelt som att prata högt i en tyst kupé på tåget eller att ställa en socialt olämplig fråga, som att undra hur mycket någon tjänar. Ingen behöver säga något, men de diskreta blickarna från omgivningen säger allt. Regeln har brutits och atmosfären förändras.
Det finns många av dessa outtalade regler som jag personligen har svårt att förstå varför de existerar. Vem bestämde att vissa samtalsämnen är tabu? Varför hör man ofta uttryck som ”vi pratar inte politik här”?
Politik är en så central del av våra liv. Den påverkar allt från det lilla till det stora. Det är nästan som om politiska samtal är lika känsliga som att prata om sex. Ja, nu jämförde jag politik med sex och ja, det är lite överdrivet men ni förstår poängen.
Jag tror snarare att om vi pratade mer politik skulle vi kanske undvika att fastna i våra egna skyttegravar och istället öppna upp för att lyssna på och förstå argument från dem som tycker annorlunda.
Den verkliga styrkan i dessa outtalade normer är att de är så djupt rotade i oss att de nästan känns som naturlagar, trots att de bara är sociala konstruktioner.
Det är fascinerande att tänka på hur de uppstår. Vem bestämde att man inte får prata i en hiss? Hur blev det en oskriven regel att vi inte ska fråga någon vad hen tjänar? Varför känns det så pinsamt att vinka till fel person?
Det är också viktigt att inse att dessa normer inte alltid är rättvisa eller inkluderande. De kan förstärka sociala hierarkier, exkludera människor som inte följer dem, eller göra det svårt för individer att bryta sig loss från förväntningar.
Ett tydligt exempel är de normer som reglerar könsroller. I många kulturer har det länge funnits osynliga regler om hur män och kvinnor förväntas bete sig, klä sig och uttrycka sina känslor. Trots att samhället förändras och fler vågar bryta mot dessa regler, lever de kvar på subtila sätt.
Att utmana och ifrågasätta dessa normer kräver mod. Det kan vara både befriande och riskabelt att bryta mot dessa oskrivna regler, särskilt eftersom de ofta fungerar som det lim som håller ihop våra sociala strukturer.
De ger oss en viss förutsägbarhet i vardagen och gör det enklare för oss att navigera genom sociala sammanhang.
Men kanske är det just därför vi ibland måste bryta dem – för att skapa plats för nya normer, ge utrymme åt dem som inte passar in i de gamla mönstren och påminna oss själva om att vi har makten att förändra de regler vi en gång själva skapade.
Så varför inte bryta en outtalad regel idag och se vad som händer?
Det här är en krönika. Skribenten är fristående och åsikterna är skribentens egna.