Ett tal till mitt land

Mina förfäder svalt i backstugor, slet på andras jordar och kämpade för att överleva. När Sverige inte längre kunde föda dem packade de sina få ägodelar och lämnade allt de kände till. Över en miljon svenskar emigrerade under några generationer, inte för äventyrets skull, utan för att fattigdomen var så svår att Amerika kändes närmare än ett värdigt liv hemma.

De som stannade kvar byggde ett annat Sverige. Arbetare organiserade sig. Kvinnor kämpade till sig rösträtten. Folkrörelser växte fram. Ett samhälle byggdes där sjukvård, utbildning och trygghet skulle vara rättigheter, inte privilegier.

Det var inte perfekt. Men det byggde på en enkel idé: att ingen människa skulle lämnas efter.

I dag frågar jag mig om vi har tappat bort den tanken.

Vi lever i ett av världens rikaste länder, men samtidigt finns pensionärer som efter ett helt arbetsliv oroar sig för hyran, maten och medicinerna. Människor som byggt Sverige ska inte behöva välja mellan värme i hemmet och mat på bordet.

Samtidigt ser vi barn lockas in i kriminalitet och gängvåld. Många av dem saknar trygghet, framtidstro och vuxna som kunnat fånga upp dem i tid.

Svaret kan inte bara vara hårdare straff. Ett starkt samhälle straffar inte enbart dem som faller, det hjälper människor att resa sig.

Vi behöver investera i våra barn, våra skolor, våra utsatta områden och våra äldre. Vi behöver återupptäcka värdet av gemenskap och ansvar för varandra.

De generationer som byggde Sverige trodde att solidaritet var en styrka. Jag tror att de hade rätt.

Vi behöver inte bli ett nytt folk.
Vi behöver minnas vilka vi redan är.
Det är inte för sent.
Det är bara sent.
Och sent är fortfarande, om vi vågar, tillräckligt tidigt.

Anette Axelsson