Ewerlöf tolkar Zarah på scen i Arboga

Katarina Ewerlöf skall nu gestalta Zarah Leander i en föreställning som i Riksteaterns regi visas på 39 platser i landet. Magazin24 har träffat Katarina för att tala med henne om föreställningen och om hennes eget liv som uppburen skådespelare.

Katarina Ewerlöf känner vi från tv, teaterns scener och många långfilmer. I TV minns vi henne från till exempel Julkalendern, Rederiet och Skärgårdsdoktorn. Dramaten och Stadsteatern i Stockholm har varit hennes främsta scener. På film minns vi henne bäst i Tomten är far till alla barnen, i en huvudroll som belönades med en Guldbagge. Katarina har också fått ta emot medaljen Litteris et Artibus ur kungens hand, som erkännande för sin eminenta skådespelarkonst. Katarinas röst är mycket efterfrågad när bokförlagen skall spela in ljudböcker.

Vi möts på Haymarket i Stockholm, tidigare varuhuset Pub. Vi dricker te och äter varsin macka med ägg och avokado. Det blir ett två timmar långt samtal.

Katarina Ewerlöf växte upp på Östermalm i Stockholm, i en miljö som på ytan präglades av trygghet, ordning och borgerlig respektabilitet. Stora lägenheter och sociala koder som sällan ifrågasattes. Men bakom den putsade ytan upplevde hon tidigt en annan verklighet.

– Det var mycket fasad, säger hon. Folk mådde ofta dåligt, gick på lugnande och stapplade runt i stora våningar. Jag satt och undrade: vad finns egentligen där bakom?

Redan som barn började Katarina att observera människorna omkring sig. Särskilt kvinnorna väckte hennes nyfikenhet.

– Bakom leenden och välvalda ord anade jag frustration, ensamhet och ouppfyllda drömmar.

Den tidiga iakttagelsen blev en första, omedveten introduktion till psykologi och människoskildring – något som senare skulle bli centralt i hennes yrkesliv.

Hur var ditt barndomshem?

– Hemmet präglades av både stabilitet och oro. Min pappa Gunnar var advokat, min mamma Dordy hade kreativa ambitioner och sökte länge sin identitet. Mina föräldrar skilde sig när jag var liten, bildade nya relationer och familjelivet blev periodvis rörigt. Det var ett litet gerillakrig. Jag fick bli vuxen ganska tidigt.

Den känslomässiga otryggheten gjorde Katarina självständig. Hon lärde sig tidigt att läsa av stämningar, anpassa sig och hitta egna vägar. Samtidigt växte en stark längtan bort från det hon upplevde som sociala mallar och trånga normer.

– Jag kände mig aldrig hemma där i den fina miljön på Östermalm. Jag kunde inte komma därifrån fort nog.

Drömmarna tog Katarina i en annan riktning. Först handlade det om dans och show, inspirerad av amerikanska musikaler. En period funderade hon till och med på att bli veterinär, driven av sin vilja att hjälpa. Men snart stod det klart att det var scenen som lockade mest.

Vad blev vändpunkten?

– Den kom när jag som trettonåring började på Vår teater. Det var som att stoppa ner handen i en varm handske. Det här var ju jag. För första gången fick jag arbeta seriöst med roller, texter och analys. Jag mötte en miljö där kreativitet och disciplin gick hand i hand. Upplevelsen bekräftade att teatern inte var en hobby, utan en livsväg.

Efter studenten sökte sig Katarina till universitetet, läste konstämnen och började på Statens scenskola.

– Jag visste att jag aldrig ville göra något som inte kändes sant.

Uppväxten på Östermalm blev både ett arv och ett avstamp. Den gav mig en tidig förståelse för människors dolda liv, men också en stark vilja att skapa min egen identitet. Erfarenheterna lade grunden för mitt psykologiska arbetssätt och min känslighet är det som inte alltid syns på ytan. I kontrasten mellan fasad och verklighet lades grunden till hennes skådespeleri.

Vi förflyttar oss i samtalet till nutiden och den aktuella föreställningen om Zarah Leander. Katarina berättar om vad publiken möter när ridån går upp.

Det är Zarahs sista dygn i livet. I studion ska hon under en känslofylld kväll spela in några av sina största låtar. Minnen av kärlek, svek och olyckliga livsval flyter in i varandra. Musiken och whiskeyn flödar. En ängels leende. En lejoninnas blick. Zarah – diva, ikon, gåta, den stora primadonnan.

Varför tackade du ja till rollen som Zarah?

– Jag visste när jag tackade ja till monologen om Zarah Leander att jag gav mig in i en av svensk kulturhistorias mest laddade gestalter. En firad stjärna, en internationell ikon. Men också en person vars livsval fortfarande väcker starka känslor. Hon är omstridd och ifrågasatt. Hon förargar många, vi beundrar henne och vi undrar över henne. Hon går inte att placera i ett enkelt fack. Det var just den komplexiteten som lockade.

I manus av dramatikern Lucas Svensson mötte Katarina en Zarah Leander som inte reducerades till vare sig hjälte eller skurk.

– Zarah framställs som en människa full av motsägelser. Lucas försöker inte säga att det är antingen si eller så. Han vrider på henne, visar olika sidor, olika facetter. Det gör texten flerdimensionell.

För Katarina blev detta avgörande.

– Jag ville inte delta i ännu en förenklad historieskrivning. I stället handlade arbetet om att förstå hur en ung kvinna från Sverige kunde bli en av Nazitysklands största stjärnor – och varför hon valde att stanna.

Varför valde Zarah att bli stjärna i Nazityskland?

– Det är svårt att förstå hur hon kunde sälja sig till djävulen. Men jag tror att det handlade mycket om bekräftelse, om att bli sedd, om att få vara den hon ville vara. När Zarah kom till Tyskland blev hon dyrkad. Hon blev en gudinna, en symbol, en superstjärna. Den makten och den kärleken var svår för henne att motstå.

Var Zarah naiv?

– Zarah var inte oupplyst. Hon hade kontakt med kritiska röster, bland annat Karl Gerhard, som varnade för utvecklingen. Ändå valde hon att fortsätta. Jag önskar att Zarah hade haft en större analytisk förmåga. Men jag tror att hon styrdes mer av känsla än av förnuft.

Katarina har också fördjupat sig i Zarahs barndom och familjerelationer för att förstå hennes drivkrafter. Den starka relationen till fadern, den problematiska relationen till modern, behovet av bekräftelse – allt blev viktiga pusselbitar.

– Jag måste hitta människan i karaktären. Annars går det inte att spela henne.

Gör föreställningen något ställningstagande?

– Föreställningen undviker att döma. Zarah frikänns inte, men hon fördöms inte heller. Hon gjorde sina val. Hon måste stå för dem. Vi måste förstå varför.

För Katarina handlar rollen om Zarah Leander också om vår egen tid. Hon ser tydliga paralleller mellan 1930-talets Europa och dagens politiska klimat.

– Vi lever i en komplicerad värld där många vill ha enkla svar. Det är farligt. Det var farligt då, och det är farligt nu.

Genom Zarahs historia vill Katarina väcka frågor om ansvar, mod och medlöperi.

– De stora katastroferna händer inte bara på grund av en person. De händer för att många väljer att inte ta ställning.

När Katarina idag ser gamla filmklipp på Zarah Leander slås hon av skillnaden mellan då och efter kriget.

– I början ser man lyckan i hennes blick. Sen finns det något sprucket. Något som aldrig riktigt läker.

Det är i den sprickan, i det mänskliga, som Ewerlöf placerar sin tolkning. Inte som ett försvar – utan som en inbjudan till eftertanke.

– Vi vill att publiken ska gå därifrån med fler frågor än svar.

Hur känns det att vara ensam på scen?

– Att stå ensam på scenen är något av det mest krävande en skådespelare kan göra. Jag ser mig som en ensembleskådespelare. Därför blev monologen om Zarah Leander en särskild utmaning. För mig uppstår teaterns verkliga magi i mötet mellan flera aktörer – i samspelet, tempot, de små förskjutningarna i dialogen. Även om jag har pianisten med mig, så är det jag som bär allt.

Fastän du inte är förtjust i monologformen tackade du ja till rollen som Zarah. Varför?

– Texten var för stark för att motstå, och ämnet för angeläget. När jag läste manuset gick det inte att säga nej. Under repetitionerna blev det tydligt hur mycket ansvar en ensam aktör bär. Utan medspelare finns ingen att luta sig mot, ingen att gömma sig bakom. Varje paus, varje andetag och varje skiftning i tempo måste bäras av mig själv. Du kan inte vila någonstans. Allt är ditt.

Samtidigt är publiken alltid närvarande. Även om skådespelaren inte ser ansiktena i salongen, känner hon varje reaktion.

– Vi märker minsta skiftning. Ett andetag, en hostning, ett skratt. Allt påverkar.

Vad betyder publikkontakten?

– Den är helt avgörande. Den är själva syret i föreställningen. Den är allt. Utan den finns ingenting.

När samspelet fungerar uppstår något särskilt i rummet. En gemensam upplevelse där gränsen mellan scen och salong suddas ut.

– Då delar vi något. Då är vi tillsammans i berättelsen.

Men det händer också att kontakten brister. Kvällar då energin inte riktigt når fram, då rytmen inte sitter, då något skaver.

– Då får man jobba hela kvällen för att hitta tillbaka. I en monolog blir detta extra tydligt. Varje reaktion, eller brist på reaktion, känns direkt. Du har ingen buffert. Allt går rakt in.

Trots ensamheten finns musiken som stöd. Pianisten Erik Skarby fungerar som en diskret medspelare, även om han inte syns i handlingen.

– Han är min trygghet, även om fokus alltid ligger på mig.

Samtidigt betonar Katarina att hon egentligen inte ”ser” publiken.

– Det är helt svart. Vi ser bara strålkastarna. Ändå upplever publiken ofta att vi på scenen möter vår publik med blicken. En illusion som tillhör teaterns magi.

Vad är teaterscenens innersta kärna?

– För mig handlar scenarbetet ytterst om närvaro. Att vara fullt och helt i ögonblicket, varje kväll, oavsett dagsform. Publiken ska känna att det här händer nu, för första gången. Det är ett krävande arbete, både fysiskt och mentalt. Men också det som gör teatern oersättlig. När det flyger, då finns det ingenting som slår det.

I mötet mellan ensamhet och gemenskap, mellan kontroll och spontanitet, hittar Katarina det som fortfarande driver henne: känslan av att dela något levande med andra människor, här och nu.

Hur förbereder du en rolltolkning?

– Varje roll börjar långt innan jag kliver upp på scenen. Bakom det till synes självklara och närvarande skådespeleriet ligger ett omfattande analysarbete. Jag närmar mig alltid mina karaktärer genom psykologisk förståelse och noggrann förberedelse. Jag måste hitta en liten tråd att hålla i, något som gör att jag förstår människan jag ska gestalta.

Hon beskriver sin metod som att arbeta inifrån och ut. Det handlar inte om yttre effekter eller tekniska grepp, utan om att bygga en inre logik som bär rollen.

– Jag måste tro på kärnan i personen jag gestaltar. Annars fungerar det inte.

Inför varje ny produktion samlar Katarina material: läser, lyssnar, samtalar och reflekterar. Allt som kan bidra till att skapa en helhetsbild blir viktigt. För henne är förberedelserna en del av det konstnärliga arbetet, inte bara ett praktiskt steg.

Arbetet med Zarah Leander blev ett tydligt exempel på denna metod. Rollen krävde både historisk kunskap och psykologisk tolkning. Tillsammans med regissören Sunil Munshi och dramatikern Lucas Svensson gick Katarina genom varje scen, varje formulering.

– Vi analyserade allt. Samarbetet präglades av öppenhet och förtroende. Idéer fick prövas, kastas och formas om. Processen gav mig trygghet. När jag väl stod på scenen visste jag varför varje ord sades, varför varje rörelse fanns där. Då kan jag släppa kontrollen och vara fri.

Katarina har under hela sin karriär hållit fast vid detta arbetssätt. Oavsett om det handlar om klassiker, nyskriven dramatik, film eller ljudböcker söker hon alltid efter det mänskliga navet.

– Jag försöker förstå, även om jag inte sympatiserar.

Katarina menar att det är en förutsättning för trovärdighet. Ingen människa ser sig själv som ond eller felaktig. Alla har sina skäl, sina sår och sina försvar.

– Det är där dramatiken finns.

Hur har stigande ålder påverkat ditt arbete?

– Åldern har fördjupat arbetet. Med åren har jag fått tillgång till fler erfarenheter, fler perspektiv och större tålamod. I ett samhälle där ungdom är ett dominerande ideal växer vi skådespelare in i nya roller med stigande ålder. Där jag tidigare ofta spelade unga, sökande kvinnor, får jag nu gestalta mer komplexa och mogna karaktärer.

Det är denna kompromisslösa hållning, formad av analys, empati och disciplin, som blivit hennes konstnärliga signum – och som fortsätter att bära henne genom nya roller.

När du ser tillbaka på ditt yrkesliv – vad noterar du då?

– Då framträder en karriär präglad av rörelse, nyfikenhet och mod. Jag har växlat mellan institutionsteatrar, frilansliv, film, tv och ljudböcker – alltid med samma drivkraft: att utvecklas.

Efter utbildningen vid scenskolan fick Katarina snabbt fäste på Dramaten. De första åren blev intensiva.

– Man kastas rakt in i det. Man får jobba, titta, lyssna och växa.

Som ung skådespelare lärde hon sig genom att arbeta sida vid sida med mer erfarna kollegor. Hon beskriver tiden som formativ.

– Det var en skola i sig.

Därefter följde ett liv där hon rört sig fritt mellan olika sammanhang. Perioder som fast anställd varvades med frilansuppdrag. För henne har friheten alltid varit viktig.

– Att kunna komma och gå mellan olika uppdrag är en enorm lyx.

Under många år var Katarina knuten till Stadsteatern i Stockholm, där hon byggde upp en stark relation till både ensemble och publik. Samtidigt fortsatte hon att arbeta med nyskriven dramatik, klassiker och experimentella projekt.

– Jag har haft tur. Jag har fått röra mig mellan väldigt olika uttryck.

Arbetet med moderna dramatiker och tidiga pjäser av Lars Norén var betydelsefulla, liksom mötet med klassiker som Strindberg.

– Det är som musik. Man upptäcker nya lager varje gång.

Hur ser du på utvecklingen inom svensk dramatik?

– Jag ser positivt på utvecklingen inom dramatiken, inte minst när det gäller kvinnliga roller. Det skrivs fler intressanta kvinnoporträtt nu än tidigare.

Parallellt med scenarbetet har ljudboksinläsningen blivit en viktig del av Katarinas yrkesliv. Med egen studio kan hon arbeta var hon än befinner sig.

– Jag kan läsa in ljudböcker mitt i natten om jag vill. Det ger både frihet och kontinuitet och inkomster mellan större teaterprojekt. I perioder har jag arbetat från Italien och Frankrike, med portabel studio i resväskan.

Du är uppburen, hyllad och belönad, vad driver dig?

– Det är inte framgångar och utmärkelser som är drivkraften. Det är arbetet som är belöningen. Fast visst är det trevligt att få en Guldbagge för en filmroll och få ta emot guldmedaljen Litteris et Artibus ur kungens hand.

Drömroller som återstår?

– Jag har inga uttalade drömroller. Det som fortfarande lockar är undersökandet, mötet med nya texter och nya människor. Det är sammanhanget som avgör. Regissören, ensemblen, texten. Så länge jag känner lust och mening, vill jag fortsätta. Teatern förblir en plats för möten, frågor och gemenskap. Ett rum där människor kan spegla sig i varandra och där jag, efter ett helt liv på scenen, fortfarande hittar nya vägar att gå.

I över 40 år levde Katarina tillsammans med möbelkonservatorn Nils af Uhr. De delade ett rikt liv fyllt av kärlek, skratt och resor. Han avled för några år sedan.

– Förlusten finns där hela tiden. Han saknas mig varje dag. Men jag är innerligt tacksam för all den kärlek vi fick och gav.

21 frågor till Katarina Ewerlöf

1. Vem är du, i tre egenskaper?
   – Envis, frihetstörstande och social.
2. Vem har betytt mest för att du har blivit den du är i dag?
   – Min morfar Josef, smed i Karlskrona, en konstnär!
3. När känner du stor lycka?
   – När jag känner frihet.
4. Vad är du mest tacksam för?
   – Att jag fått leva i den tid och del av världen där jag som kvinna slipper det öde många andra slavar under! Därtill att jag fått leva i kreativitet och stor kärlek.
5. Vilka egenskaper uppskattar du mest hos andra?
   – Närvaro och uppriktighet.
6. Vem är bäst på att få dig att skratta?
   – Åh, jag är så bortskämd med tokroliga vänner.
7. Vem i hela världen vill du bli hembjuden till på middag?
   – Trump, så att jag kan smuggla gift i hans glas.
8. En frestelse du inte kan motstå?
   – Mörk choklad.
9. En oförglömlig filmupplevelse?
   – John Cassavetes film En kvinna under påverkan, med Gena Rowlands i huvudrollen.
10. Din bästa konsertupplevelse?
    – När jag såg Roxy Music som tonåring, djupt förälskad i Bryan Ferry.
11. Har du någon fobi?
    – Ja…höjdskräck, klaustrofobi… hu.
12. Ett citat som inspirerar dig?
    – ’Värdet av en erfarenhet är vidgat perspektiv’.
13. Vad skulle du vilja lära dig?
    –Tala franska VÄL!!!
14. Det bästa råd du någonsin fått?
    – Att alltid följa min intuition – den vet oftast bättre än hjärnan som vill kontrollera!
15. Din bästa årstid?
    – Våren… allt är ännu möjligt!
16. Favoritfärg när du klär dig?
    – Jag vill ju tro att jag är färgrik – men nej, jag faller för allt svart. Stiligt!
17. Ett resmål som lockar – som du ännu inte besökt?
    – Costa Rica.
18. Om du visste att du inte skulle kunna misslyckas – vad skulle du göra då?
    –Dyka från hög höjd.
19. Vad måste alltid finnas i ditt kylskåp?
    – Asiatiska ingredienser.
20. Vad säger du då om du möter Gud på gatan?
    – Det är dags nu…!
21. Din sista måltid – vad vill du bli serverad?
    – En vällagrad ost och ett glas djupröd Barolo.