Lite som att skala en innebandyboll

I denna summering noterar jag det som varit mindre bra för att dra lärdom av det framåt samt lyfter det som varit positivt och låter det sätta tonen för årets sista timmar. Att avsluta med en bra känsla.

I samma veva brukar jag även dra upp en riktning för året som kommer. Det handlar inte om nyårslöften, sådana har jag aldrig avlagt av den enkla anledningen att inte lägga större press på mig själv än nödvändigt. En riktning handlar om vad jag vill fokusera på under det kommande året, i stort som smått. Det kan även vara att göra mer av sådant som jag mår bra av eller att behålla det som jag tycker är bra.

Jag brukar medvetet lägga in något som är utmanande och som får mig att tänja på min egen comfort zone. Det ska vara något som jag har en önskan om att göra eller skaffa men som kräver ganska mycket av mig för att gå i lås.

När man ger sig i kast med något som utmanar krävs det målmedvetenhet, tålamod och en stor portion visualisering av slutresultatet för att kunna fortsätta sin strävan framåt när motivationen tryter. Lite som att skala en innebandyboll.

Vadå? Kanske du tänker, man skalar väl inte en innebandyboll? Jo, det kan man, för jag har provat, flera gånger faktiskt och helt på eget bevåg. Det kanske inte är det första man tänker på när det handlar om ett sportredskap. Men när kreativiteten slår till och bollen fylls med betongmassa som sedan får stelna, ja då får man snällt kavla upp ärmarna och ge sig i kast med utmaningen att skala av bollen från den stenhårda betongklumpen. Och det kräver definitivt målmedvetenhet, tålamod och upprepade påminnelser om slutresultatet för att bända en boll i hårdplast åt fel håll samtidigt som betongmassan sitter som gjuten.

Vart vill jag komma med detta? Jo, att det är värt ansträngningen. Ofta är det så att det vi som mest önskar också kräver uppoffring, målmedvetenhet och tålamod. Oavsett om det handlar om att byta spår i livet, välja en ny partner, skifta arbetsplats, sålla bland vänner eller prova på någon ny fritidsaktivitet så kräver det mycket av oss. Ibland kan det kännas lättare att låta bli, att fortsätta som förut.

Det är många av oss som vaknar upp mitt i livet med en känsla av att ha förlorat något eller att vara på fel plats eller tillsammans med fel människor. Livet har liksom bara snurrat på som det gör och det ena har avlöst det andra. Människor kommer och går i vår umgängeskrets och vi agerar utifrån de situationer och personer vi möter längs vägen. Det är inte så konstigt.

Men att vakna upp efter ett halvt liv och inse att vi lever ett liv som vi inte vill ha, det kan vara en rejäl kalldusch. Kanske inse att den relation vi lever i tar mer än den ger, att jobbet saknar mening eller att vi kanske aldrig egentligen velat bli förälder. Vissa saker går att justera i efterhand, andra är mer komplicerade.

Samtidigt kanske vi tänker att välja, det är en lyx som inte finns. För vi behöver arbeta och kanske inte alltid kan välja med vad. Vi känner oss ensamma och behöver leva tillsammans med någon och då kanske vi inte alltid kan ha illusionen om ”den rätte” livspartnern utan skapar en tillvaro med någon som är good enough. Och att erkänna att vi kanske aldrig ville bli föräldrar, det är ett stort tabu att ens yttra i något sammanhang, för vad säger det om oss som människor?

Vi kanske inte kan vända upp och ner på hela livet men vi kan ta små steg i den riktning vi själva har valt. Det börjar med den mentala visualiseringen, hur ser vi oss i en framtid vi själva skapar? Vad finns där? Vilka människor omger vi oss med? Och vad och vilka väljer vi bort? För vi får faktiskt välja att avsluta relationer om de inte är positiva för oss. Att ”göra slut” med en vän eller kanske en familjemedlem som tar för mycket energi, det kan vara en stor utmaning och också vara just det som lyfter oss framåt.

Såhär i januari, i början av ett nytt år, kan det kännas naturligt att göra någon form av omstart. Visserligen kan den göras när som helst. År, månader, dagar är människoskapat och kan vara ett schema att förhålla sig till, men inget som styr tiden egentligen. Så, vad är din mentala innebandyboll för 2026?

Min är en förändring som kräver mod, styrka och uthållighet och som defintivt innebär skräckblandad förtjusning, precis som det ska vara. Det ska bli spännande att se hur den landar.