Luffaren som försvann

– Det har inte ens jag gjort. Thomas Ljungqvist skrattar när jag säger att jag just sett alla fyra avsnitten av dokumentären om Tommy Törning. I ett samtal berättar fotografen och filmaren från Köping om processen, relationen och varför historien inte gick att släppa. Ett projekt som tog 20 år.

Vi sitter hemma hos Thomas och pratar om hans nya dokumentärfilm ”Den digitala luffaren”. Ny och ny – den är nyligen färdigställd, men materialet har några år på nacken.

Detta är Thomas fjärde film i ordningen inom genren porträttdokumentär. Han har tidigare filmat poeten och konstnären Jösta Hagelbäck, skulptören Bertil Herlow Svensson samt konstnären Ian Hellström. Dessa filmer följer ett tema som enklast kan beskrivas som ”udda personer”.

Den här filmen liknar dessa ovan och är förvånansvärt bra – mysig, på något vis. Det låter kanske märkligt med tanke på ämnet, men det finns ett lugn i den. Ett tempo som vågar stanna kvar. Välklippt efter omständigheterna och den känns genomarbetad. Inget flams. Och musiken funkar. Den bär flera scener och förstärker stämningarna utan att ta över. Den är gjord av Thomas gudson, berättar han.

Men det mest intressanta är kanske att filmen ändå har en tydlig riktning. Den kretsar kring en person – Tommy Törning – och under ytan ligger två enkla frågor: Vem är denna figur, och vart tog han vägen?

– Det här är fjärde versionen av filmen du har sett, säger Thomas. Det är inte så lätt att få ihop. Det är fruktansvärt mycket material.

Han beskriver klippningen som att ”backa åt fel håll”: att försöka hitta en kronologi och samtidigt inse att kronologi inte alltid är det som gör historien begriplig.

Vem var då Tommy Törning, och hur började allt?

Thomas berättar att han egentligen inte minns exakt hur de träffades första gången, men det var i samband med en utställning i slutet av 80-talet. Tommy dök upp som reporter för en lokaltidning.
– Jag märkte direkt att han var lite udda, säger Thomas.

Åren går, och det blir tydligt för Thomas att Tommy lever på ett sätt som sticker ut – inte som en roll, utan som ett konsekvent livsval. Till slut väcks tanken: Det här måste jag filma.
– Vilket eller vilka livsval? frågar jag.
– Total frihet och att åsamka Moder Jord så lite belastning som möjligt. Tommy kunde överleva på 1 800 kronor om året och sova precis var som helst. Han hade en cykel med lite packning. Han var ingen uteliggare, utan en luffare. Det är skillnad, menar Thomas.

Tidslinjen är inte helt glasklar, vilket i sig blir en del av berättelsen. Tillsammans med producenten Lars-Göran Pettersson börjar de ta tag i filmandet någon gång i slutet av 90-talet, kanske kring millennieskiftet. När jag ser miljöerna och bildkvaliteten får jag känslan av tidigt 2000-tal, kanske runt 2005–2007.
– Jag filmade vid ett antal tillfällen, säger Thomas. Sen var det tyst länge.

Filmens sista inspelade del – en scen som Thomas själv beskriver som lite ”äcklig” och som vi låter vara osagd – blir också slutpunkten. Efter den finns inget mer material. Tommy försvann, möjligen för gott.

I praktiken sträcker sig projektet över nästan två decennier.
I filmen finns en scen vid Hedströmmen där Tommy halvligger, halvsover på en brygga. Det är en lugn, nära scen, som sakta zoomas ut . Thomas, som också är filmens berättarröst, förklarar där att Tommy vid den tiden plötsligt börjat skicka brev i stället för att träffas.
– Han klarade inte så mycket uppmärksamhet, säger Thomas.

Han säger att han har breven kvar och går för att hämta ett exempel.

Jag frågar om han uppfattade Tommy som psykiskt instabil.
– Ibland. Ibland inte.

När Thomas började filma bodde Tommy inte ”ute” på det sätt man kanske föreställer sig.
– Då bodde han på en redaktion, säger Thomas. Han hade sin fasta punkt där. Och hos Tant Ingrid, en äldre kvinna på landet som lät Tommy använda ett av hennes uthus.

I filmen möter vi Tommy i miljöer där han sover hos folk, i uthus och ute i naturen. Ibland någonstans längs vägen mot Kolsva. Ibland under en bro, mitt i Köping.

Tommy hade också sin egen livsfilosofi. Thomas fortsätter:
– Han hade en tes om att man skulle sova på 365 olika ställen efter varandra och sen börja om. Det låter galet, men också konsekvent, nästan metodiskt. När Tommy sov över hemma hos mig så sov han alltid på golvet, ”som Fantomen”. Han var så oerhört enkel. Ingenting var krångligt.

Det som slår mig när jag ser filmen är mängden platser och scener: under broar, vid sjöar, i skogspartier, på gårdar, på redaktioner, på lasarettet, på servicehem, i möten med människor.

Jag frågar hur många gånger han filmade Tommy.
– Kanske vid 50–60 tillfällen. Men varje tillfälle gav mycket material. Material som vi nu, under ett och ett halvt år, har sammanställt.

Thomas berättar också att det finns de som menar att man inte kan göra film på det här sättet ensam. Man ”måste vara ett team”. Han håller med om att filmproduktion ofta kräver flera personer till exempel till ljud, foto, klippning och producent, men Thomas har gått sin egen väg, ofta själv.

Teknikskiften har också ställt till det: bandformat, halv-digitala mellanperioder, konverteringar och gamla filer som vägrat samarbeta.

– Här har jag fått hjälp av två fantastiska killar, Christer Brehmer och Mats Larsson. Utan dem hade det inte blivit någonting.

De hade roligt under arbetet, en viktig detalj.Redigeringen har framför allt skett hos Mats, med ett arbetssätt där han gör versioner, de stämmer av, bråkar lite om vad som är fel och går vidare.

Mats berättar:
– Thomas hörde av sig till Christer och frågade om vi kunde fixa filmen. Den var delvis klippt av någon annan som tyvärr lagt bakgrundsljud och musik alldeles för högt på flera ställen, och dessutom renderat den i fel format. Det ledde till både ljudbortfall och hack i bilden. Vi har gjort det bästa vi kunnat med det material som fanns, men det går tyvärr inte att göra underverk.

Jag försöker ringa in kärnan: Vad var det som gjorde att Thomas fastnade för denne man?

– Att han var så oförutsägbar. Han kunde säga: ”Vi ses, jag kommer tillbaka om tre månader.” Och så försvann han.

Oförutsägbarheten skapade spänning, men också hans märkliga förhållande till kameran.

– Först brydde han sig inte. Sen blev det nog jobbigt. Då kom vi för nära. Och då stack han igen.

Tommy levde extremt, men också på ett sätt som i vissa stunder framstår som befriande. Han klarade sig på nästan ingenting. Han ville inte ha mobiltelefon. Han ville inte vara anträffbar.

När han väl hade pengar blev det fest: en liter filmjölk. Det vardagliga i hans liv var samtidigt brutalt annorlunda. Vid ett besök hos en vän på landet, upptäckte han att han inte var hemma? ”Då lägger jag mig i hans vedbod i natt så kan vi ses i morgon.” Vem gör så?

En av filmens mest underhållande och märkliga delar är när Tommy själv agerar reporter och besöker andra ”original”. Människor som lever vid sidan av det vanliga.

Vi möter bland andra Thorbjörn Eklund, en bombastisk figur som enligt Thomas började dagarna med en stor whisky och sen behövde ”sitta en stund” innan han kom igång. Vi möter Leffe, ofta berusad. Vi möter Jan Jansson, som enligt berättelsen gick i samma klass som operasångerskan Birgit Nilsson.

Och vi möter Anders, som ser dåligt, ramlar och behöver hjälp – och där Tommy nästan glider in i en roll som någon sorts hemhjälp: kommer förbi, tittar till, pratar, dokumenterar. Det är en märklig spegling: en man som själv lever på marginalen, men samtidigt dokumenterar andra som lever där.

Titeln Den digitala luffaren kommer från Tommy själv, berättar Thomas. Han fick en telefon av en bekant och tyckte att han nu var en digital luffare. Sen slängde han telefonen, oroad över strålningen.

I bakgrunden finns också spår av en efterlysning och uppgifter om att Tommy kan ha dykt upp i Malmö, vid ett soppkök.

– Han hade förmodligen cyklat dit. Om man nu kan sova var som helst spelar det ingen roll var man hamnar eller hur många dagar det tar.

Thomas har tidigare försökt få kontakt med SVT, utan framgång. Nu är läget kanske annorlunda. Personer byts ut, ingångar förändras, men frågan är fortfarande öppen: Hur ska filmen få ett liv utanför hårddiskar och vänners visningar?

Vi pratar om en möjlig lokal premiär: två föreställningar på biografen i Köping. Thomas är försiktigt positiv, men vill tänka igenom ordningen. En dokumentär som är så djupt rotad i Köping och trakterna runt omkring är det kanske också den mest självklara starten.

Mot slutet återkommer Thomas till något som känns igen för många som skapar.

– Det tråkiga med film, konst, författarskap … det är om det bara stannar hos en själv. Man vill veta vad folk tycker. Man vill beröra andra.

Han konstaterar ändå att han lyckats. Han har gjort fyra filmer, hållit ekonomin flytande och inte blivit utraderad eller utarbetad av processen. Han låter både lättad och stolt över att Den digitala luffaren till slut blev klar.

– Fy fan, säger han och skrattar. Det har gått lång tid.

Och kanske är det just det som gör filmen intressant: inte bara att den handlar om en man som försvann, utan att den själv var ett projekt som nästan helt försvann, men kom tillbaka. Kanske, en dag,  gör även Tommy det.

Åke minns Tommy och hans bok

– Jag kommer ihåg att Tommy hade många visioner och högtflygande planer. På den tiden arbetade jag rätt mycket med foto och bilder. Vi jobbade i mörkrum, kanske i ABF:s regi. Det var Köpings Fotoklubb, någonstans på Nyckelberget, tror jag, säger Åke Cromnov.

Han fortsätter:
– Tommy var där mycket, framkallade bilder och diskuterade dem med oss. Det som senare blev en bok ”Vandring i Västerås” var helt och hållet hans idé. Alla bilder togs under en dag som vi tillbringade i Västerås. Jag vet inte riktigt vad han ville med boken eller hur han lyckades få den utgiven.

Mats Larsson och Christer Brehmer har hjälp Thomas Ljungqvist med den tidskrävande redigeringen. Många timmar har gått åt för att sy ihop alla mängder av klipp samt få till en hyfsad ljudbild. Efter närmare ett och ett halvt års arbete var filmen klar.