Mina vänner är min livs kärlek

Men nyligen har jag kommit till insikt med att jag haft den, eller snarare de rätta hos mig hela tiden.

Vi är så indoktrinerade sedan starten att våra liv från film, böcker och samhället att ens livs kärlek är en kärlekspartner. Men min livs kärlek är mina vänner.

År efter år väljer jag och mina vänner varandra på nytt, vi gör nya investeringar i varandra. Vi finns där för varandra så som ingen annan gör. Vi ringer varandra när något har hänt. Vi ställer upp för varandra, vi gråter med varandra. Det har aldrig funnits någon kärlekspartner som jag skrattat med så enkelt och så hårt som jag gör med mina vänner.

Den fantastiska karaktären Charlotte York från den ikoniska tv-serien Sex and the City säger till sina bästa vänner i ett avsnitt ”Don’t laugh at me, but … maybe we can be each others soul mates. And then we could let men just be these great, nice guys to have fun with”.

Och jag tror att det är precis så det kan vara för många, och så det är för mig. Att det är våra vänner som är ens själsfrände.

Jag tycker absolut att det är fint för dom paren som säger att dom har en bästa vän i sin partner, men jag ser inte det som en super nödvändighet att eftersträva efter just den egenskapen i en livspartner.

Det kanske är för att jag för inte så länge sen kom till insikt med att det faktiskt inte går att toppa mina bästa vänner så varför ens försöka.

Vänskap som vuxit fram genom livets alla skeden, upp- och nedgångar, med- och motgångar. Vänskapen som blivit den familj som vi själva valt, det är som en skara av systrar som jag har vid min sida idag. Det finns väl ingen kärleksrelation, eller väldigt få, som ställts inför så många prövningar men som inte ens ses som prövningar som vänskapsrelationer gör.

Det är allt från att vi flyttat till olika städer och till och med olika länder, varit iväg på årslånga resor ifrån varandra, haft stora bråk, månader av minimal kontakt. Men det är prövningar som i slutet av dagen inte spelar någon roll i det långa loppet.

Det kanske är få förunnat att ha så många och så extremt starka vänskapsband, och kanske är det dessutom mer vanligt för kvinnor än män. Jag är i alla fall oerhört tacksam för att vara kvinna och för att jag har alla dessa tjejkompisar som jag haft en sån stark gemenskap med genom livet sedan vi var barn, tonåringar och/eller unga vuxna.

Jag önskar att alla kunde känna så, och jag önskar att det inte var så könsinriktat. Jag är väl medveten om att killar också kan prata känslor och öppna upp sig, men jag tror inte att det är lika många som gör det i jämförelse med oss tjejer.

Jag säger som Charlotte York till mina vänner, skratta inte åt mig nu, men … vi kanske kan vara varandras själsfränder. Sen kan vi låta män bara vara bra, trevliga killar att ha roligt med. Eller nått.