Nu måste vi hålla ihop

Det pågår saken i världen, i stort och i smått och av olika allvarsgrad och dignitet. Den senaste veckan har dominerats (och då menar jag i vårt-västerländska-narrativ-dominerats) av att nästan sextioårige Mike Tyson och influerarbrorsan Jake Paul stått och känt på varandra i åtta ronder för 20 miljoner dollar vardera. Det veckan efter att Donald Trump på något vis lyckats bli återvald till världens viktigaste ämbete trots sin handel och sin vandel. Jag vet inte vad som är mest surrealistiskt, och dessutom ska Elon Musk som minst sagt agerat halvmärkligt de senaste åren i framförallt säkerhetspolitiska frågor bli någon form av effektiviseringsminister i den amerikanska regeringen. Allt detta medan det är krig, konflikter, humanitära katastrofer och klimatförändringar som inte stannar av utan istället tvingar FNs klimatpanel IPCC tvingas att flytta målstolparna för att inte skrämma slag på oss.

Men det är i alla fall USA, amerikaner och amerikanska företeelser som alltså dominerat nyhetsflödet i Sverige. Globaliseringen, det vill säga att världen blir mindre, blir bara större och större. Och det berör oss ju i hög utsträckning såväl medialt, kulturellt och inte minst ekonomiskt.

Men jag vill istället vrida perspektivet mot vårt lokalsamhälle, där globaliseringens effekter nu drabbat oss. För dryga månaden sedan slog det ner i lokalmedia: GKN meddelar att man avser avveckla fabriken i Köping vilket innebär att 500 jobb försvinner från vår ort. Från vår småstad. Utifrån min ytterst lekmannamässiga bedömning kommer konsekvenserna för Köping bli allt ifrån ”dåligt” till ”katastrofalt”, men då vet mina trogna läsare att jag har ett lätt skeptiskt (utvecklat katastroftänkande?) förhållningssätt i grunden.

Nu pratar vi ytterligheter och kanske inte ett optimalt exempel, men under några år hade vi sommarstuga utanför Lillhärdal i Härjedalen. De första åren vi var däruppe fanns det både ICA- och COOP-butik, en liten byskola och den för Norrlands (nåja) inland typiska thairesturangen. En vanlig krog fanns också, men ni förstår poängen. En inte alltför död men liten ort. Några år senare sålde familjen sommarstugan, det var verkligen vackert däruppe, och en av de sista kvällarna hade vi den permanentboende grannen Karl-Erik över på whiskey. Kanske inte det man ska dricka om man som i Karl-Eriks fall hade överlevt fyra hjärtattacker, men han trivdes och försåg sig. Och berättade om hur Lillhärdal vid hans uppväxt hade haft över dubbelt så många invånare, till och med tredubbelt. Men i takt med att urbaniseringen tog fart och arbetsgivarna försvann så försvann även människorna. Och när åren gått och vi nu hade sålt sommarstugan och druckit upp whiskeyn hade både ICA och COOP lagt ner, nu fick man åka till Sveg ifall man behövde handla.

Nu tror jag inte att vi talar om att i Köpings fall halvera invånarantalet och bli en avfolkningsbygd, såväl det absoluta som det relativa läget är alldeles för gynnsamt men det kommer bli ett hårt slag med 500 arbetstillfällen som försvinner. Vi har våra push- och pullfaktorer sedan tidigare. 500 kommer att kännas. Vi måste försöka göra något utöver att bara acceptera läget.

Filip, som delade boende mellan Köping och Stockholm några år uttryckte det ganska så vackert efter att ha bott här i bara några månader: ”ni har ingen tunnelbana, inget bubble tea eller restauranger man måste ringa och boka veckor i förväg, men ni hälsar på varandra på affären och de som sitter i kassan är genuint trevliga”.

Såklart är det ett generaliserande, anekdotiskt uttalande. Men det säger väl någonting, och det är det vi måste använda till vår styrka. Klimatförändringarna, den globala uppvärmningen har gjort att människor i samma utsträckning inte vill köra bilar som drivs på fossila bränslen längre, vår fabrik i Köping får nu betala priset för det. Vi får betala priset. Vi måste vara kreativa, vi måste försöka förvandla svagheter till styrkor. Förändra push till pull. Det kanske inte blir så illa, men det kanske blir det. Vi måste hålla ihop!