På jakt efter sanningen i Nazityskland och DDR

Birgitta Almgren bor i Arboga. Hon har grävt fram obekväma sanningar om Sveriges relationer till Nazityskland och kommunistiska DDR. Hon är författare och professor i tyska med historisk inriktning vid Södertörns högskola.

Hon ingår sedan 1998 i internationella nätverk kring Sveriges relationer till Nazityskland och DDR. Hon har skrivit en rad böcker inom dessa ämnesområden.

I höst utkommer en reviderad och utvidgad version av ”Inte bara Stasi – relationer Sverige – DDR 1949-1990” från 2013, i samarbete med en forskarkollega i Berlin.

Birgitta har forskat i Stasis arkiv, den hemliga polisen i kommunistiska DDR.

Som den enda utomstående har hon fått tillgång till uppgifter i SÄPO:s arkiv om personer som misstänkts för samröre med DDR:s hemliga polis.

– Den östtyska säkerhetstjänsten Stasi hade inga problem med att värva agenter i Sverige, berättar Birgitta, där vi sitter och samtalar i hennes vardagsrum. Många var idealister och trodde att de gjorde Sverige en tjänst.

År 2011 utkom boken ”Inte bara spioner –Stasiinfiltrationen i Sverige under kalla kriget”. En bok om människoöden, om hemliga förbindelser och värvning av svenska agenter. Boken väckte mycket stor uppmärksamhet och har utökats och nytryckts 2021.

Regeringsrätten hade fattat beslut den 24 juni 2010 att Birgitta Almgren skulle få tillgång till vissa handlingar hos SÄPO. Handlingarna skulle läsas på plats och fick inte avbildas. Information och berättelser om enskilda personer skulle anonymiseras. Källor till uppgifter fick inte anges. Minnesanteckningar skulle förstöras senast i juni 2011.

– Trots att jag följde SÄPO:s direktiv och tillämpade vetenskaplig praxis när det gällde att anonymisera personer, anmäldes jag i oktober 2011 av SÄPO. De påstod att jag begått brott mot tystnadsplikten när resultatet av min forskning i SÄPO-arkivet publicerades i boken ”Inte bara spioner”.

Justitiekanslern beslutade att inleda förundersökning mot Birgitta. Hundratalet svenska forskare protesterade. Protestskrivelser till Justitiekanslern kom också från forskare i Tyskland, Danmark och Finland.

– Med juristhjälp kunde jag visa att jag följt Regeringsrättens beslut och respekterat sekretessbestämmelserna. Jag kunde också visa att jag stått i kontakt med SÄPO för att hela tiden iaktta Regeringsrättens förbehåll.

Den 7 juni 2012 beslutade Justitiekanslern att inte väcka åtal och boken blev inte beslagtagen.  Det blev trots allt en seger för forskningen!

Berätta om din bakgrund!

– Jag är född i Stockholm  under en semesterresa. Mamma och pappa bodde i Norrbotten, i byn Hakkas utanför Gällivare. Pappa Zachris var präst i Svenska kyrkan, min mamma Inez var folkskolelärare. Pappa ingick i en syskonskara på 10 barn. Alla blev präster eller lärare. Morfar kom från Västergötland, mormor från Tornedalen. Mamma Inez spelade i kyrkor. Det var så hon träffade pappa.

I Malmberget bodde Birgitta tills hon var 14 år. Då blev pappa kyrkoherde i Kågedalen utanför Skellefteå, där Birgitta så småningom tog studenten, med svenska och historia som bästa ämnen.

–Vi var fyra ungdomar som alltid åkte samma skolbuss. Vi kallade oss ”de fyras gäng”. Vi håller ihop fortfarande och träffas en gång om året.

Som 14-åring vann Birgitta en skoluppsatstävling. Som pris fick Birgitta åka till Tyskland, ett stort äventyr för en ung flicka som bodde norr om polcirkeln i Sverige.

Denna resa lade grunden till hennes senare intresse för tyska språket och Tysklands kultur och historia.

Birgitta hamnade i Uppsala och avlade vid Uppsala universitet en filosofie magisterexamen i svenska, tyska, historia, latin samt lingvistik med grekiska språket.

Två professorer i Uppsala kom tidigt att betyda mycket för Birgitta – Sten Carlsson i historia och Lars Hermodsson i tyska.

– Den senare var antinazist och ville att vi studenter skulle undersöka vad som hände under nazitiden, i Tyskland men också i Sverige. Sten Carlsson hade samma ambition, en man som haft bruna sympatier i ungdomen men helt tänkt om.

Båda dessa professorer inspirerade och uppmuntrade Birgitta att skriva en filosofie licentiatexamen på tyska om motståndsrörelsen mot Hitler, en avhandling som blev klar 1968.

1997 disputerade hon på en doktorsavhandling om humanism och nazism, en analys av sambandet mellan tyska språk- och litteraturvetare och den nationalsocialistiska regimen 1929-1943.

Efter universitetstjänstgöring i Uppsala, Västerås och Örebro blev hon 1998 universitetslektor vid Södertörns högskola, där hon 2003 utnämndes till professor.

23 år gammal träffade hon Hans. När de tillsammans pluggade historia i Uppsala ingick studier av gamla handskrifter.

Birgitta berättar:

– Det fanns inte tillräckligt många dokument och därför delades vi in i arbetsgrupper om två. Det råkade bli Hans och jag. Vi blev kära, gifte oss och utbildades oss till lärare. Sedan dess har vi läst och skrivit böcker tillsammans.

– När Vasagymnasiet i ­Arboga invigdes 1976 utlystes en rad tjänster. Hans fick lektoratet i historia och jag blev lektor i svenska och tyska. Med våra tre söner flyttade vi till Arboga där vi ännu bor. När våra tre söner gått ut Vasagymnasiet ville jag återvända till forskning och universitetsvärlden.

Vad är kärnan i din forskningsinsats?

– Det är att jag uppmärksammat ordens och språkets betydelse. Ord kan försåtligt skapa grogrund, förståelse, acceptans och engagemang för totalitärt tänkande, såväl nazism som kommunism.

Förklara mera!

– Språket är mer än bara ett verktyg. Vi tänker med hjälp av vårt språk. Språket berättar hur våra tankemönster och tankebilder ser ut. Olika samhällen och kulturer kan beskrivas genom analyser av nyckelord och hur betydelsen förändras.

Kommunisterna talar om behovet av klass och klasskamp, att krossa kapitalismen och skapa ett klasslöst samhälle. Nazisterna talar om ras, med den ”ariska rasen” som överlägsen alla andra. Andra nyckelord inom nazismen var folk, nation, blod.

– Ord har signalvärde och vissa ord blir magiska i sitt sammanhang.

Hur kunde så många trots allt fascineras och ryckas med i nazismens våldsideologi?

– Nazismen utövade sin lockelse genom sin blandning av makt, magi, estetik och retorik. Nazismen övertog gamla positiva begrepp. Var och en kunde då projicera sin egen längtan och egna behov på nazismen.

Birgitta fortsätter:

– Nazismen kunde fascinera och suggerera, folk rycktes med. Nazismen gav hopp och livsenergi, en möjlighet för många att ta sig ur en tröstlös tillvaro utan hopp. Längtan efter skönhetsupplevelser och berusning, efter en livsuppgift i gemenskap med andra. Allt detta gjorde att många blev blinda redskap för Hitlers vilja.

På 30-talet diskuterades folk, nation, nationalkaraktär. I dagens samhälle diskuterar vi mentalitet, identitet och etnicitet. Birgitta ser stora faror i detta:

– Att med ord sätta etiketter och klassificera människor har alltid sina risker. Det går inte att fastställa en identitet. En identitet är aldrig statisk utan alltid i utveckling och förändring. Identitetstänkande kan söndra och krossa.

Vårt samtal närmar sig sitt slut. Birgitta sammanfattar:

– Alltför många konflikter och krig har blossat upp när frågor om identitet och etnicitet fått ta överhanden. Många vill inte inse konsekvenserna av en ideologi som betonar skillnaden mellan ”vi” och ”dom”. Historien har visat att många folkmord börjar med svärmeri i ord för totalitarism och diktatur. Förhärligandet av den ”ariska rasen” började med ord som isolerade och uteslöt, sedan till förföljelse, till sist till förintelse.

Birgitta gör en paus, tänker, lägger till:

– Det handlar inte om att ställa dåtida aktörer till svars, att anklaga och skuldbelägga i efterhand. I stället är det viktigt att analysera hur snabbt totalitära tendenser kan växa och bli ett hot mot demokrati och mänskliga rättigheter, när makt inte kontrolleras och ansvar inte utkrävs.

Birgitta Almgrens slutord i vårt samtal blir:

– Ju bättre vi förstår diktaturen, desto bättre kan vi bygga upp demokratin.