Vad är bäst-före-datum på en människa?

Mitt i vardagen med arbete, familj, vänner och fritidssysselsättningar kände jag ingenting anmärkningsvärt.

Inget dramatiskt hände vid just denna tidpunkt, inget slutgiltigt annonserades, jag hörde inte ens ett litet ”klick”. Ändå är det just vid 25 års ålder som det ska börja gå utför med kroppens förfall som istället för att växa börjar brytas ner cell för cell, i alla fall om man ska lyssna på den fysiologiska teorin om mänskligt åldrande.

Ser man däremot till pensionssystemet är jag inte ens i närheten av mitt bäst-före-datum. Minst 20 år och lite till, speciellt med tanke på att den så kallade rikt-åldern införts och troligen verkar justeras uppåt allt eftersom. Så länge som jag producerar till samhällssystemet är jag en värdefull resurs som definitivt inte är förlegad.

Annat blir det däremot om jag drabbas av sjukdom, blir äldre eller går i pension. Då skiftar mitt värde successivt mot belastning beroende på hur självständig jag kan vara och hur mycket jag belastar systemet.

Jag har under mitt tidigare yrkesliv arbetat på ett boende inom äldreomsorgen. Där mötte jag många fantastiska människor fyllda av värme, skratt och livsvisdom. Jag minns särskilt en dam som med glimten i ögat kom med underfundiga kommentarer i alla möjliga situationer och som fick både mig och de övriga att le.

Parallellt med denna gemenskap fanns också en sorg, sårbarhet och känsla av utlämnande. Både damen och de övriga boende var beroende av andra i sin vardag vilket innebar att de hade förlorat delar av sin självständighet. Att få hjälp med sin intimhygien, aldrig riktigt få vara ifred eller att matas med sked kan vara svårt. Att möta blicken hos någon som själv gett upp hoppet om sitt värde och anser sig vara långt bortom sitt bäst-före-datum är tungt.

Jag minns även en herre på boendet. Som vanligt när jag gick in till honom efter att ha knackat på dörren sade jag godmorgon och frågade om han hade sovit gott. Medan jag ordnade i hans rum inför den kommande dagen kommenterade jag vädret, berättade om kläderna jag lade fram och mötte hans oseende blick.

”Det är ingen idé, han säger inget.” var något jag fick till mig av de andra. För mig handlade det inte om att få svar utan att behandla denne individ med samma respekt och värdighet som de övriga på boendet. Veckorna gick och plötsligt en dag när jag hade hjälpt denne herre att justera kudden bakom nacken hördes ett svagt ”tack”.

Överraskat sköt mina ögonbryn i höjden och jag svarade med ett leende ”varsågod”. Jag inbillar mig inte att jag gjorde någon hisnande förändring i denne mans liv men kanske, om så bara kanske, kan jag ha fått vara med och bidra till att stärka hans värde.

Jag tror definitivt att alla skulle må bra av att arbeta inom äldreomsorgen någon gång under livet, för att få perspektiv på just livet. Att bli gammal är inte alltid lätt.

Känslan av att ha passerat någon form av bäst-före-datum kan lika gärna inträffa mitt i livet. I sjukhussängen efter en stroke. I hemmet efter en separation. På gatan efter att ha förlorat sitt arbete. Framför spegeln när personen som tittar tillbaka inte längre är densamma då man har förlorat sin funktion fysiskt eller psykiskt.

Tillsammans med kollegor när man inte längre känner sig behövd. Eller som människa när man har tappat bort sig själv.

Vem bestämmer värdet på en människa? Är det jag själv? Eller är det andras åsikter som avgör?
Och finns det egentligen ett bäst-före-datum på en människa?

När jag ser framåt och föreställer mig själv i en fjärran framtid, vilket innebär att jag har haft ett långt liv, ser jag en rynkig, glad och tandlös gumma. Hon sitter nöjd i en gungstol på en veranda i solen.

På ett sätt är det lite lustigt då jag aldrig har ägt en gungstol och anser min tandhälsa vara relativt god. Samtidigt känns min mentala bild naturlig, som om det är precis som det ska vara och där värmen och glädjen av att bara vara är framträdande. Jag hoppas att den gumman kommer att känna sig värdefull, oavsett vad hon bidrar med.

Att hon är viktigt bara för att hon är en individ som existerar.